FÖRSVARETS REGIONALA OCH LOKALA ORGANISATION

av Anders Degerström, Lars Ericson och Ulf Söderberg

INLEDNING

Ända fram till cirka 1870 gick över hälften av de svenska statsutgifterna till försvaret (krigsmakten). Detsamma var fallet  periodvis även efter denna tidpunkt. År 1913 gick 44% av statsutgifterna till försvaret, 1935/36 var motsvarande siffra 15%, 1941/42 var siffran 55%, 1968/69 13,8% och för 1998 är siffran 5,9%. Dessa siffror återspeglar sig naturligtvis på mångahanda sätt i samhället genom tiderna. Den militära närvaron var märkbar praktiskt taget överallt. Soldater, ryttare och båtsmän fanns i byarna över hela landet, i städerna fanns värvat garnisonsmanskap. Befäl av olika grader fanns självfallet också på landet och i städerna. I Stockholm  fanns den centrala militära förvaltningen. Försvarets byggnader och befästningar fanns över hela landet. Denna militära bebyggelse blev än mer märkbar i början av 1900‑talet, då indelningsverket övergavs och ersattes av en värnpliktsorganisation. För att ta emot de  värnpliktiga byggdes stora kaserner i många svenska städer. Under 1940‑talet byggdes en rad befästningar framförallt utmed kusterna men även  på andra platser. Många av kasernerna och befästningarna har under senare år förlorat sin militära funktion.

För att administrera alla dessa pengar, människor och byggnader m.m. har det funnits en  omfattande militär förvaltningsapparat. Denna förvaltningsapparat fick sitt grundläggande utseende i samband med kollegieorganisationens införande på 1630‑talet. Två av de fem då grundade kollegierna var Krigskollegium resp Amiralitetskollegium. Dessa kollegier med sina många funktionsvis bildade "kontor eller departement" levde länge och ersattes först på 1860‑talet (armén) och 1870‑1880‑talen (flottan) av andra myndigheter (som dock hade principiellt ungefär samma uppgifter). Amiralitetskollegium upphörde redan på 1790-talet, men dess efterföljare Förvaltningen av sjöärenden hade liknande organisation som föregångaren. De på 1860- till 1880-talen grundade myndigheterna var: Arméförvaltningen 1865, Generalstaben 1873, Marinförvaltningen 1878 och Marinstaben 1884. Ett annat mycket gammalt ämbetsverk är Fortifikationen, som hade hand om försvarets byggnader. Verksamhetsområdena var och är dock till stora delar desamma: personal, vapen, utrustning, byggnader, sjukvård m.m. Dessa centrala förvaltningar hade och har ofta regionala och lokala "kontor" av olika slag ute i landet. För Flygvapnets del har en liknande organisation stegvis införts under 1920‑ och 1930‑talen (Flygstyrelsen 1926, Flygstaben och Flygförvaltningen 1936).

Bredvid denna förvaltningsbyråkrati fanns och finns staber. I själva verket kan staberna sägas vara de riktigt väsentliga, eftersom det är där riksdagens försvarsbeslut skall översättas i ett operativt planverk; i korthet hur  landet i sin helhet och i olika områden på bästa sätt skall försvaras om det värsta skulle inträffa. I staberna, och då särskilt de centrala, görs också mycket av bakgrundsarbetet inför försvarsbeslut.

Förbanden slutligen hade och har som uppgift att utföra produktionen; dvs utbilda krigsförband samt att genomföra stridsoperationer i krig.

Eftersom Sverige sedan 1901 (med stegvis början 1812) har haft ett värnpliktsförsvar, har naturligtvis inskrivningsorganisationen spelat en väsentlig roll. Det var denna som mönstrade dem som skulle skrivas in och sedan, i dialog med staber, förband och den enskilde, fördelade de värnpliktiga till olika utbildningsförband.

Inom försvaret har också länge funnits en tillverknings‑ och underhållsindustri i statlig regi. Vad avser tillverkningsdelen har den idag till stora delar privatiserats.

Under senare hälften av 1900‑talet har totalförsvarstanken alltmer slagit igenom i Sverige. Försvaret består inte enbart av det militära försvaret utan även en rad civila myndigheter har fått försvarsuppgifter. Det finns ett antal beredskapsmyndigheter som har huvudansvaret för vissa funktioner i krig eller kris (SFS 1993:242).  Även kommuner och landsting har viktiga uppgifter i totalförsvaret.

Innehåll och begränsning av redovisningen

De myndigheter (motsv) som redovisas i det följande är sådana som tillhört eller tillhör Försvarsdepartementet, dess föregångare Lantförsvarsdepartementet (1840-1920) respektive Sjöförsvarsdepartementet eller än äldre motsvarigheter. Endast myndigheter (motsv) inom det nuvarande Sveriges gränser redovisas. Några kommentarer krävs i anslutning till det sagda. Eftersom denna handbok skall innehålla uppgifter om den regionala och lokala organisationen har vi försökt att begränsa redovisningen till denna. Helt lätt har dock detta inte varit, eftersom sambandet centralt ‑ regionalt ‑ lokalt har varit och är mycket starkt inom denna sektor. I enstaka fall har vi varit tvungna att ta med även den "centrala" myndigheten.

En klar svårighet har varit att avgöra vad som skall medtagas. En utgångspunkt har varit att det skall röra sig om statlig verksamhet; något som ju faller sig naturligt, eftersom försvaret har varit och till stora delar är en statlig verksamhet. Det är först i förhållandevis sen tid som totalförsvarstanken så har slagit igenom att kommuner och landsting fått viktiga roller i totalförsvaret.  Vidare skall verksamheten ha hört eller höra till Försvarsdepartementet eller föregångarna. Denna avgränsning har varit lätt att göra. Svårare har då varit att göra andra avgränsningar. Myndighetsbegreppet är inte i något sammanhang lätt att använda och allra minst inom försvarssektorn, historiskt och idag. I många fall innebär det inte några större problem att avgöra vilka institutioner/ organisationer/ verksamhetsställen som skall tas med, men i andra fall kan det vara desto svårare. Ett gott exempel härpå är skolverksamheten inom försvaret. Det fanns och finns ett antal "centrala" skolor; gemensamma eller tillhörande respektive vapengren. Dessa är redovisade i den följande uppställningen. Sedan har det funnits och finns ytterligare en rad skolor inom de olika vapengrenarna (armén, marinen, flygvapnet) och truppslagen (t.ex. infanteri, luftvärn och kustartilleri). Dessa skolor har organisatoriskt genom åren haft en mycket skiftande utformning, organisation och formell ställning. Mycket ofta har de ingått som en del av ett förband; i andra fall har de varit mer självständiga delar av ett förband; i åter andra fall har de tillsammans med någon annan enhet bildat en myndighet; i ytterligare andra fall har de varit "självständiga" enheter eller under viss tid av det sena 1900‑talet egna myndigheter. Vad gäller skolorna har en speciell skola ofta passerat flera stadier i den här antydda bilden och därmed i alla fall tidvis varit av regional eller lokal natur.  Vi har valt att redovisa de skolor som varit förhållandevis "självständiga" i förhållande till omgivningen. Gränsdragningen har självklart inte varit lätt att göra.

Litet grann av här skisserad problematik finns även på andra områden; t.ex. på tillverknings‑, förråds‑  och underhållssidan.

Det i Sverige mycket omfattande frivilliga försvaret behandlas inte i redovisningen. Det har visserligen ‑ i likhet med folkrörelser i övrigt ‑ betydande statliga bidrag, men dess kärna vilar på frivillighetens grund.

Någon alldeles bestämd "sluttid" för redovisningen finns inte. Vanligtvis är redovisningen förd fram till mitten av 1990‑talet. För huvuddelen av försvarsmaktens staber, förband och skolor är redovisningen förd fram till den 1 juli 1994.

Disposition av redovisningen

I den följande uppställningen har vi försökt att så fullständigt som möjligt redovisa de myndigheter/enheter (motsv) som har tillhört eller tillhör Försvarsdepartementet eller dess föregångare Lantförsvarsdepartementet eller Sjöförsvarsdepartementet.

Redovisningen är uppställd efter verksamhetsområden (armén, marinen, flygvapnet, fabriker och förråd, inskrivningområden etc). Dessa områden är sedan indelade i olika underavdelningar. Inledningsvis finns för varje avsnitt och avdelning en kortare framställning som ger basfakta kring avsnittet/avdelningen. I denna framställning ges inte hänvisningar till eventuell litteratur på området (se nedan Underlag och litteratur). I själva redovisningen anges: namn på enheterna, plats där enheternas stab/organisatoriska centrum har legat samt den tid under vilken enheten har verkat. Vi har även i många fall angett den förkortning som är så vanlig i militära sammanhang.

Arkiv

Krigsarkivet är arkivmyndighet för de till Försvarsdepartementet hörande myndigheterna. Sedan den 1 juli 1995 ingår Krigsarkivet organisatoriskt i Riksarkivet, men arkivansvaret är detsamma som tidigare. Till Krigsarkivet levereras således samtliga centrala, regionala och lokala myndigheters arkiv. Den alldeles övervägande delen av arkiven tillhörande de myndigheter/enheter som presenteras i det följande finns således i Krigsarkivet. Undantagen är förstås de myndigheter (motsv) som ännu inte har överlämnat sitt arkiv till Krigsarkivet.

Underlag och litteratur

Eftersom tiden för att göra denna sammanställning har varit mycket kort har vi helt och hållet fått lita till den litteratur som har funnits. Vi har således inte i detta sammanhang kunnat göra nya utredningar utan vi har fått sammanställa uppgifterna ur litteraturen. Den övervägande delen av våra uppgifter har vi hämtat från Krigsarkivets beståndsöversikt del1, 3‑7 (1987, 1994). I denna beståndsöversikt finns för varje myndighet ett kort inledande avsnitt, som huvudsakligen innehåller en historik. I denna historik finns även ofta hänvisningar till litteratur och instruktioner. Läsaren hänvisas således till Krigsarkivets beståndsöversikt för vidare uppgifter. Vi har naturligtvis även hämtat uppgifter från  annan litteratur. Särskild viktig har Herlitz 1981 varit; i synnerhet för den tabellariska redovisningen av arméns organisation. Uppgifter har även hämtats från den årliga utkommande s.k. Rullan som innehåller uppgifter om det svenska försvaret.

Speciellt vad gäller arméns förband och skolor finns en synnerligen rikhaltig litteratur. Det har ingått i förbandets s.k. traditionsvård att se till att det finns en historik över förbandet eller skolan. Sådana historiker finns naturligtvis även för de andra vapengrenarna.

46.   FÖRSVARSMAKTENS GEMENSAMMA REGIONALA ENHETER

46.1 Militärområden

År 1966 infördes gemensamma regionala ledningsorgan för de tre vapengrenarna. Om deras uppgifter se s 00.

I början av 1990‑talet skedde ett antal sammanslagningar av militärområdena:

46.2 Intendenturförvaltningar

Intendenturförvaltningar organiserades 1966‑10‑01 i varje militärområde. Deras föregångare var intendenturförråd (jfr 58.2). Bland arbetsuppgifterna ingick bl.a. förrådshållning av intendenturförnödenheter (kläder, mat, sjukvårdsutrustning m.m.) inom militärområdet. Intendenturförvaltningarna sammanslogs 1976 med tygförvaltningarna i resp militärområde och bildade materielförvaltningar (se 46.4). På Gotland behölls organisationen ytterligare några år. Platsen i det följande anger var staben var placerad. Därtill fanns förråd på olika platser.

46.3 Tygförvaltningar

Tygförvaltningar organiserades 1966‑10‑01 i varje militärområde. Deras föregångare var tygstationer (jfr 58.4). Bland arbetsuppgifterna ingick bl.a. förrådshållning av tygförnödenheter (vapen, ammunition m.m.) inom militärområdet. Tygförvaltningarna sammanslogs 1976 med intendenturförvaltningarna i resp militärområde och bildade materielförvaltningar (se dessa). På Gotland behölls organisationen ytterligare några år. Platsen i det följande anger var staben var placerad. Därtill fanns förråd på olika platser i landet.

46.4 Materielförvaltningar

I varje militärområde organiserades 1976 en materielförvaltning. Denna tillkom genom att de tidigare intendenturförvaltningarna och tygförvaltningarna slogs samman. Bland arbetsuppgifterna ingick bl.a. förrådshållning av försvarsspecifika förnödenheter inom militärområdet. Organisationen med materielförvaltningar fanns kvar till början av 1990‑talet, då det i varje militärområde bildades ett underhållsregemente, vilket var en sammanslagning av bl.a. materielförvaltningar och verkstadsförvaltningar. Platsen i det följande anger var staben var placerad. Därtill fanns förråd på olika platser i landet.

46.5 Verkstadsförvaltningar

Verkstadsförvaltningar organiserades i varje militärområde 1966‑10‑01. Den verksamhet dessa övertog tillhörde tidigare regementena. Organisationen med verkstadsförvaltningar fanns kvar till början av 1990‑talet, då i varje militärområde bildades ett underhållsregemente, vilka var en  sammanslagning av bl.a. materielförvaltningar och verkstadsförvaltningar. Under perioden 1966‑1976 hette myndigheterna Tygverkstadsförvaltningen. Platsen i det följande anger var staben var placerad. Därtill fanns verkstäder på skilda platser.

46.6 Underhållsregementen

De tidigare materielförvaltningarna och verkstadsförvaltningarna slogs i början av 1990‑talet samman och bildade underhållsregementen, ett i varje militärområde. Dessa regementen, som i likhet med många övriga förband, är kaderorganiserade krigsförband, ansvarar för redovisning, kvalitet och tillgänglighet av militärområdets beredskaps‑ och ersättningsförnödenheter och ansvarar vidare bl.a. för verkstadsproduktionen inom militärområdet. Platsen i det följande anger stabens placering. Därtill finns förråd och verkstäder.

46.7 Byggnadskontor

Inom resp militärområde fanns 1966‑1982 byggnadskontor organiserade såsom egna myndigheter.  Dessa kom fr.o.m. 1982‑07‑01 att ingå i Fortifikationsförvaltningen (FortF) som regionala avdelningar. Vid FortF:s omorganisation 1994‑07‑01 till Fortfikationsverket (FORTV) kom byggnadsområdena (med undantag av ByB) att ingå i den nya organisationen som förvaltningsregioner. Dessutom fanns 1966‑1979 ett byggnadskontor inom Gotlands militärkommando (ByG). Det införlivades 1980 med militärkommandostaben.

46.8 Byggnadsområden

47.    ARMÉN

47.1 Militärområden

Ett första embryo till en regional militär indelning uppkom med 1620‑talets s.k. landsregementen som organiserade det militära försvaret i ett visst landskap och organiserade flera olika fältregementen. På 1790‑talet och under 1800‑talets första år fanns en regional indelning i form av bl.a. Norra och Skånska fördelningarna, Generalbefälet i Finland, Livregementsbrigaden, Generalguvernementet i Skåne, Västra armén, Kustarmén, Generalbefälet i Västerbotten och Ångermanland respektive Skåne.

En stadigvarande regional indelning infördes 1816 i form av brigader och inspektioner. Denna organisation ersattes 1833 av militärdistrikt. För Gotland gällde en särskild ordning med Militärbefälet på Gotland mellan 1811 och 1942.

Militärdistrikten  avlöstes 1893 av sex fördelningar, vilka omorganiserats vid flera tillfällen under 1900‑talet. Mellan 1937‑42 skildes funktionerna åt. Den fredstida förvaltningen sköttes av fem militärområden vilka lydde under fyra fördelningar som skötte krigsplanläggning och militär beredskap. Från 1966 var militärbefälhavaren under överbefälhavaren ansvarig för den operativa verksamheten för samtliga vapengrenar. I övriga frågor rörande försvaret inom militärområdet ledde han verksamheten själv. Nya förändringar i organisationen vidtogs 1982‑93.

Under beredskapsåren 1939‑45 organiserades först fem fördelningar och en kavalleri‑brigad inom de olika militärområdena och under 1940‑41 ytterligare fem fördelningar. Dessa fördelningar omfattade enbart mobiliserade krigsförband.

Vid sidan av denna organisation levde begreppet fördelning kvar i form av en krigsorganisationsstruktur närmast motsvarande de fördelningar som existerade 1937‑42. Under 1990‑talet har fördelningarna gjorts alltmer "synliga" även i den fredstida organisationen. I samband med nedläggningen av krigsförband har antalet fördelningar minskat till (efter 1996 års försvarsbeslut) fyra. Inom fördelningen organiseras krigsförbanden i form av brigader och andra enheter.

Brigaden var under 1600‑talet en taktisk enhet i fältarmén, medan den i början av 1800‑talet återkom som lägre regional enhet. Som sådan har den använts även under 1900‑talet, men efter 1945 har brigadbegreppet gällt förband i krigsorganisationen om c:a 5 000 man.

1816‑1833

Livbrigaden (Svea livgarde, Andra livgardet, Livregementets grenadjärkår, från 1821 även Livbeväringsregementet)

1. kavalleriinspektionen bestod av:
1. kavalleribrigaden (Livgardet till häst, Livregementets dragonkår)
2. kavalleribrigaden (Livregementets husarkår, Smålands husarregemente)
   Åren 1816‑21 var dessa sammanslagna till 1. kavalleribrigaden
2. kavalleriinspektionen bestod av:
3. kavalleribrigaden (Skånska husarregementet, Skånska dragonregementet, Kronprinsens husarregemente). 1816‑21 hette denna 2. kavalleribrigaden

1. Infanteriinspektionen bestod av:
1. infanteribrigaden (Första och Andra livgrenadjärregementena)
2. infanteribrigaden (Södermanlands, Närkes och Värmlands regementen, Värmlands fältjägarregemente)
2. infanteriinspektionen bestod av:
3. infanteribrigaden (Upplands och Hälsinge regementen)
4. infanteribrigaden (Dalregementet och Västmanlands regemente)
3. infanteriinspektionen bestod av:
5. infanteribrigaden (Smålands grenadjärbataljon, Kronobergs, Jönköpings och Kalmar regementen)
6. infanteribrigaden (Norra och Södra skånska regementena och till 1829 Kungl. Maj:ts eget värvade regemente)
4. infanteriinspektionen bestod av:
7. infanteribrigaden (Västgöta, Skaraborgs och Älvsborgs infanteriregementen) samt Hallands infanteribataljon)
8. infanteribrigaden (Västgöta‑Dals och Bohusläns regementen)
5. Norra infanteriinspektionen bestod av:
9. infanteribrigaden (Västerbottens regemente och Jämtlands fältjägarregemente med hästjägarskvadronen)

1833‑93

1893‑1927

1928‑37

1937‑42 (militärområden)

1937‑42 (fördelningar)

1942‑66

47.2 Försvarsområden

Försvarsområden (Fo) är den lägsta regionala enheten inom försvaret. Sådana fanns i särskilt viktiga kustområden under det första världskriget och från 1939 vid mobilisering. Från 1943 ingick de som en del även av den ordinarie fredsorganisationen. Området ansvarade för försvarsplanering, hemortsförsvar, tillsyn av fasta anläggningar, vissa territoriella förband och hemvärnets (jfr 40.3) utrustning och materiel. Åren 1973‑76 slogs försvarsområdena samman med regementen till försvarsområdesregementen (utom Fo 67, som förblev självständigt), men i början av 1990‑talet uppkom ånyo en del självständiga försvarsområden. Dessa senare avvecklades i och med 1996 års försvarsbeslut. Försvarsområdenas lokaliseringsorter framgår ofta av deras namn. Ett försvarsområde har i regel motsvarats av ett län utom i Norrbotten där tre försvarsområden har funnits.

1914‑18

1939‑42

1942 års organisation, vilken trädde ikraft 1943

Fo 11   Malmö försvarsområde

Fo 12   Ystads försvarsområde

Fo 13   Helsingborgs försvarsområde

Fo 14   Kristianstads försvarsområde

Fo 15   Blekinge försvarsområde (marint fo)

Fo 16   Växjö försvarsområde

Fo 17   Jönköpings försvarsområde

Fo 18   Kalmar försvarsområde

Fo 21   Gävle försvarsområde

Fo 22   Östersunds försvarsområde

Fo 23   Härnösands försvarsområde

Fo 24   Hemsö försvarsområde (marint fo)

Fo 31   Halmstads försvarsområde

Fo 32   Göteborgs försvarsområde

Fo 33   Göteborgs skärgårds försvarsområde (marint fo)

Fo 34   Uddevalla försvarsområde

Fo 35   Skövde försvarsområde

Fo 41   Linköpings försvarsområde

Fo 42   Norrtälje försvarsområde

Fo 43   Strängnäs försvarsområde

Fo 44   Stockholms försvarsområde

Fo 45   Norrtälje försvarsområde

Fo 46   Stockholms skärgårds försvarsområde (marint fo)

Fo 47   Uppsala försvarsområde

Fo 51   Örebro försvarsområde

Fo 52   Karlstads försvarsområde

Fo 53   Falu försvarsområde

Fo 54   Mora försvarsområde

Fo 61   Umeå försvarsområde

Fo 62   Storumans försvarsområde

Fo 63   Bodens försvarsområde

Fo 64   Luleå försvarsområde

Fo 65   Jokkmokks försvarsområde

Fo 66   Kiruna försvarsområde

Fo 67   Morjärvs försvarsområde

Eftersom en rad omorganisationer ägt rum efter 1945, redovisas här läget dåden nya organisationen med försvarsområdesregementen genomförts. Inom parentes anges till vilket regemente försvarsområdet var knutet. Avslutningsvis redovisas läget år 1997, där en del försvarsområden är självständiga och andra knutna till något förband.

Läget efter 1973‑76 års skapande av försvarsområdesregementen

Fo 11   Malmö försvarsområde (P 7)

Fo 14   Kristianstads försvarsområde (P 6)

Fo 15   Karlskrona försvarsområde (Blekinge kustartilleriförsvar)

Fo 16   Kronobergs försvarsområde (I 11)

Fo 17   Jönköpings försvarsområde (I 12)

Fo 18   Kalmar försvarsområde (I 11)

Fo 21   Gävleborgs försvarsområde (I 14)      betecknades 1966‑82 Fo 49

Fo 22   Jämtlands försvarsområde (I 5)

Fo 23   Västernorrlands försvarsområde (I 21)

Fo 31   Hallands försvarsområde (I 16)

Fo 32   Göteborgs och Bohus försvarsområde (Västkustens militärkommando)

Fo 34   Älvsborgs försvarsområde (I 15)

Fo 35   Skaraborgs försvarsområde (P 4)

Fo 41   Östergötlands försvarsområde (I 4)

Fo 43   Södermanlands försvarsområde (P 10)

Fo 44   Stockholms försvarsområde (K 1)

Fo 47   Uppsala försvarsområde (S 1)

Fo 48   Västmanlands försvarsområde (S 1)

Fo 51   Örebro försvarsområde (I 3)

Fo 52   Värmlands försvarsområde (I 2)

Fo 53   Kopparbergs försvarsområde (I 13)

Fo 61   Västerbottens försvarsområde (I 20)

Fo 63   Bodens försvarsområde (A 8)

Fo 66   Kiruna försvarsområde (I 22)

Fo 67   Kalix försvarsområde (självständigt)

Läget 1997

P 7/Fo 11     Södra skånska regementet

P 2/Fo 14     Norra skånska dragonregementet

I 11/Fo 16    Kronobergs regemente

I 12/Fo 17    Norra Smålands regemente

Fo 18           Kalmar regemente

I 14/Fo 21    Hälsinge regemente

I 5/Fo 22      Jämtlands fältjägarregemente

I 21/Fo 23    Västernorrlands regemente

I 16/Fo 31    Hallands regemente

Fo 32           Västkustens marinkommando

I 15/Fo 34    Älvsborgs regemente

P 4/Fo 35     Skaraborgs regemente

I 4/Fo 41      Livgrenadjärregementet

P 10/Fo 43   Södermanlands regemente

I 1/Fo 44      Svea livgarde

S 1/Fo 47     Upplands regemente

Fo 48           Västmanlands regemente

I 3/Fo 51      Livregementets grenadjärer

I 2/Fo 52      Värmlands regemente

I 13/Fo 53    Dalregementet

I 20/Fo 61    Västerbottens regemente

Fo 63           Bodens försvarsområde

I 22/Fo 66    Lapplands jägarregemente

Fo 67           Norrbottens gränsjägare

47.3 FÖRBAND

47.3.1 Infanteri och pansar

Infanteriförbandens soldater organiserades under 1500‑talet i fänikor och från 1620‑talet i åtta stora landsregementen (vart och ett bestående av upp till tre fältregementen). I 1634 års regeringsform stadgas att Sverige och Finland totalt skulle ha 23 infanteriregementen. Många av våra dagars s.k. landskapsregementen har sina rötter i dessa 1600‑talsförband. Med införandet av det s.k. yngre indelningsverket på 1680‑ talet blev huvuddelen av infanteriregementena indelta och personalen tilldelades officersboställen och soldattorp. Ett regemente motsvarade ungefär ett landskap eller län, medan vart och ett av regementets åtta kompanier ofta motsvarade ett härad. En del regementen, främst Livgardet till fot, förblev värvade med sitt manskap till städernas garnisoner. Under 1900‑talets första decennium omvandlades alla regementen till värnpliktiga regementen som förlades i nybyggda kaserner i eller intill våra städer. Under 1900‑talet har några infanteri‑ och kavalleriregementen omvandlats till pansarregementen. Ett första steg togs med 1942 års försvarsbeslut.

Varje regemente utgör i fredstid ett utbildningsförband som producerar krigsförband. Infanteri‑ och pansarförbanden är huvudbeståndsdelen i krigsorganisationens brigader, till vilka enheter ur artilleri, ingenjörtrupper, träng m.m. ansluts. I kris och krig mobiliseras krigsförbanden.

Detta skedde bl.a. under det andra världskrigets beredskap då varje utbildningsregemente satte upp och utrustade flera krigsförband, t ex I 8 Upplands regemente som dels bestod av utbildningsförbandet I 8 i Uppsala, dels I 8:s fältregemente förlagt vid något gränsavsnitt. Dessutom satte I 8 upp ytterligare ett fältregemente I 38 ‑ Roslagens regemente ‑ som också tillhörde fältarmén. I förteckningen nedan upptas inga förband som har upphört före år 1900.

47.3.2 Kavalleri

Kavalleriet organiserades på 1500‑talet i fanor, för att på 1600‑talet sammanföras i skvadroner och regementen. Enligt 1634 års regeringsform skulle åtta kavalleriregementen vara organiserade. I och med det nya indelningsverkets införande på 1680‑talet blev de flesta kavalleriförband indelta med boställen och torp, men några förblev värvade. Mellan 1777 och 1812 satte flera regementen av och förvandlades till infanteri. År 1892 omvandlades tre av de återstående regementena från indelta till värvade förlagda i kaserner i städerna. I början av 1900‑talet inleddes en stegvis omvandling till värnpliktiga regementen. År 1907 fanns det åtta kavalleriregementen i armén, vilka minskades till fyra som ett resultat av 1925 års försvarsbeslut. Kavalleriet har under följande decennier omvandlats till pansar‑ eller spaningsförband (i det senare fallet med kavalleribeteckningen kvar). Från mitten av 1950‑talet till 1960‑talets mitt avvecklades hästarna (utom för beridna högvakten inom K 1) och ersattes med motoriserade enheter. Inga förband som avvecklats före år 1900 har tagits med i denna sammanställning.

47.3.3 Artilleri

Det organiserade artilleriet går tillbaka på de tyska och svenska bösseskyttar, som sedan 1300‑talet bemannade kanonerna på Stockholms slott. År 1555 deltog fältartilleri med lättare pjäser för första gången i fält, i kriget med Ryssland. År 1623 organiserades ett artillerikompani, och 1718 fastställdes organisationen för Artilleriregementet, som omfattade personal på de flesta fästningar i det svenska Östersjöväldet. År 1794 delades artilleriregementet upp i fyra skilda regementen. Dessas antal fördubblades år 1892. Under 1930‑ och 40‑talen omvandlades en del artilleriförband till luftvärnsenheter.

47.3.4 Luftvärn

Luftvärnet upprättades som ett eget truppslag år 1942. Dessförinnan ingick (sedan 1920‑ talet) luftvärnsenheter inom artilleriet.

47.3.5 Ingenjörtrupper

Redan under 1600‑ och 1700‑talen organiserades tillfälligt särskilda ingenjör‑ eller pionjärförband. Fortifikationsstaten upprättades 1635 som en särskild kår för fästningsbyggandet. Ingenjörtrupper bildades 1855 för att ombesörja väg‑ och brobyggnader, anläggande av fältbefästningar m m. Truppslaget växte kraftigt mot slutet av 1800‑talet och 1901 fanns det fyra kårer.

47.3.6 Signaltrupper

Signaltrupperna bildades 1937 som ett eget truppslag. Ett fältsignalkompani hade redan 1871 satts upp inom Pontonjärbataljonen (Ing 1). År 1892 fick kompaniet namnet Fälttelegrafkompaniet vid Svea ingenjörbataljon, från 1902 Fälttelegrafkåren (Ing 3). År 1937 skapades det nya truppslaget ‑ med ansvar för arméns signalväsende och sambandstjänst ‑ med ett regemente i och med en sammanslagning av Fälttelegrafkåren och Bodens ingenjörkårs (Ing 4) 3. kompani. Radiospaningen lyftes 1942 över till det nybildade Försvarets radioanstalt (FRA).

47.3.7 Trängtrupper

Trängtrupperna skapades som ett självständigt vapenslag 1885 för att sköta arméns underhållstjänst ‑ bl a försörjning med livsmedel, drivmedel, ammunition och ny materiel, samt transport och vård av sårade och sjuka. Före 1885 hade det enbart funnits tillfälligt organiserade förband för dessa uppgifter. Truppslaget expanderade kraftigt och bestod 1901 av sex kårer, av vilka två drogs in 1927. År 1949 ombildades kårerna till regementen i samband med att tyg‑ och intendenturtrupperna (se nedan) införlivades i förbanden (1947‑51).

47.3.8 Intendenturtrupper

Intendenturtrupper organiserades enligt 1914 års härordning som ett särskilt truppslag för att sköta förplägnadstjänst. De uppgick 1949‑51 i trängtrupperna (47.3.7).

47.3.9 Tygtrupper

Tygtrupper organiserades som ett självständigt truppslag enligt 1942 års försvarsbeslut.

Uppgiften bestod i att utbilda personal och mobilisera förband för reparation särskilt avvapen och motorfordon. Åren 1947‑49 uppgick de i trängtrupperna (47.3.7).

47.3.10 Arméflyget

Arméflyget organiserades med helikoptrar för att stödja arméns förband. I truppslaget ingår såväl attack‑ som spanings‑ och transporthelikoptrar.  

47.4 SKOLOR

Inom armén har utbildning (främst till och av befäl) bedrivits vid ett varierande antal, från truppförbanden mer eller mindre självständiga, skolor. Det är många gånger svårt att avgöra om och när skolan skall räknas som "självständig" i förhållande till ett förband. Många gånger är denna gräns närmast omöjlig att dra. Med fog kan sägas att den nedanstående uppställningen saknar vissa skolor som kanske borde ha varit med; å andra sidan kan motsatsen också hävdas. Ytterligare ett för läsaren försvårande faktum är att skolornas organisatoriska tillhörighet och namn ofta har ändrats. I det följande har försök gjorts att ge läsaren vägvisning i så måtto att en hänvisning har gjorts till "nästa" namn för skolan (däremot har hänvisning inte gjorts till tidigare namn).

I uppställningen är även medtaget en del för försvaret gemensamma skolor.

Det är i detta sammanhang närmast ogörligt att skilja på central, regional och lokal skola. Därför redovisas samtliga skolor (med ovan nämnda undantag).

48.  MARINEN

48.1    REGIONALA ENHETER

I enlighet med 1925 års försvarsbeslut organiserades fr.o.m. 1928 sex regionala lednings‑ och underhållsorgan för sjöförsvaret inom resp kustavsnitt. Dessa avlöstes 1956 av fyra marinkommandon vilka 1966‑1990 (1986) benämndes örlogsbaser. 1986‑1990 återinfördes begreppet marinkommandon.

48.1.1 Marindistrikt

48.1.2 Marinkommandon(1)

48.1.3 Örlogsbaser

48.1.4 Marinkommandon (2).

48.1.5 Marina bevakningsområden

48.2  FLOTTANS LOKALA VERKSAMHET

Vid skapandet av en statlig örlogsflotta efter 1522 växte successivt fram marina baser för byggnation, förläggning och underhåll av denna.  Baserna kom till en början att benämnas skeppsgårdar. Den första och största och intill 1680 flottans huvudbas var Stockholms skeppsgård (1538) följd av de sekundära Älvsborg (1540), Kalmar (1540), Åbo och Viborg (1540), Helsingfors (1555), Nyköping (1559), Varberg (1566), Kexholm (1582), Göteborg (1624) samt Riga (1625),  Elbing (1629) och Stralsund (1635).

Byggnation av örlogsfartyg skedde även vid ett antal s.k. kronovarv varav Västervik var det främsta (1548‑1680). Omkring 1640 synes benämningen skeppsgård upphört. Flottans baser utgjordes då av Stockholm (huvudbas), Göteborg, Kalmar, Viborg, Stralsund samt Landskrona (1658‑60).  Kalmar kom i realiteten under en övergångsfas 1676‑1685, innan den nya basen i Karlskrona var helt etablerad, att utgöra flottans huvudstation.

Karlskrona i Blekinge skärgård utvaldes efter motgångar i kriget mot Danmark 1675‑1679 att vara flottans nya huvudbas. Ett huvudskäl härför var den i jämförelse med Stockholmsbaseringen avsevärt gynnsammare issituationen i södra Östersjön vilket gjorde det möjligt för flottan att liksom den danska operera tidigt på våren. Av sekundära baser tillkom under 1700‑talet Finska eskadern av Arméns flotta (1756‑1808) från 1793 benämnd Sveaborgs eskader, Åbo eskader (1793‑1808), eskadern i Stralsund (1760‑64; 1791‑1807), Malmö eskader (1805‑1812) samt Landskrona eskader (1807‑1818) 1812‑18 benämnd Landskrona fördelning av Göteborgs eskader. Under 1900‑talet tillkom Gustavsviks örlogsdepå (1914), Hårsfjärdens örlogsdepå (1940) samt Gullmarens örlogsdepå (1956).

Till de olika eskadrarna (efter 1824 stationerna) var tidvis knutna andra verksamheter såsom olika kommissariat för upphandling m.m. för krigsrustningar bl.a. 1808‑11. Flottans basering till Stockholm upphörde 1969 och verksamheten överfördes till den nya Musköbasen (Haninge). 

48.2.1 Flottans lokala verksamhet i Karlskrona

Under 1680‑talet kom den svenska örlogsflottan att ombaseras från Stockholm till Karlskrona (jfr 48.2).  Som tillkomstår för det marina etablissementet liksom för staden räknas 1680.  Omfattande anläggningar för byggnation, underhåll, förläggning och mobilisering av flottan växte här fram under 1680‑90‑talen.  Staden och flottans anläggningar kom att skyddas av omfattande befästningar.

Flottans anläggningar i Karlskrona har över tid haft skiftande benämningar: flottans station (1937: örlogsstation) utgjorde i princip personalen på den till Karlskrona stationerade flottan dvs. officerskår, underofficerskår, underbefäl, matroskompanier, indelningsverkets båtsmanskompanier (jfr 7.5), hantverkskompanier, skeppsgossekompanier (jfr 48.5), sjöartilleriregementet, senare  marinregementet m.fl.

I stationen ingick skolor, sjukhus, samt övriga anläggningar för flottans underhåll som beklädnadsförråd, bagerier m.m. Till Karlskrona örlogsvarv som i visst avseende var underställt stationsbefälhavaren kommenderades personal från stationen vid sidan av den ordinarie varvspersonalen.

Flottans verksamhet i Karlskrona har haft följande benämningar:

48.2.2 Flottans lokala verksamhet i Stockholm

Stockholm var den svenska flottans första huvudbas med skeppsgård ursprungligen i anslutning till slottet Tre Kronor (1523). Denna kom senare att flytta till nuvarande Blasieholmen och omkring 1640 till nuvarande Skeppsholmen, flottans huvudbas till 1676. Verksamheten här  kom att upphöra först 1969 i och med Musköbasens etablering.

Större delen av det marina etablissementet på Skeppsholmen flyttades efter 1676 successivt till Karlskrona som blev flottans nya huvudbas. Fram till 1715 bedrevs i Stockolm knappast någon marin verksamhet; fr.o.m. detta år stationerades här dock en eskader skärgårdsfartyg samtidigt som varvsresurser etablerades dels på Skepps‑ och Kastellholmarna, dels på Djurgården (Galärvarvet).

Stationeringen av örlogsfartyg samt övrig örlogsmarin verksamhet i huvudstadsregionen har varit följande:

Efter örlogsflottans och arméns flottas sammanslagning 1823 till Kungl Maj:ts Flotta kom Stockholmseskadern att benämnas:

verksamheten övertogs dels av Flottans kaserner på Skeppsholmen dels av chefen för flottans underofficerare, underbefäl och meniga.

48.2.3 Flottans lokala verksamhet i Göteborg

Sjöstridskrafterna på västkusten fick redan 1523 det nuvarande Göteborg som bas. En skeppsgård (jfr 48.2.2) anlades 1540 vid Älvsborgs slott vid Göta älvs mynning. Denna ägde bestånd till 1611 och togs åter i bruk 1624. Ett varv anlades vid Stigberget 1662 (Gamla varvet, delvis i bruk tom 1825) samt ett år 1700 vid Billingen i Västra Frölunda (Nya varvet, flottans bas t o m 1992). Fr o m år 1700 kom en under längre perioder permanent sjöstyrka med Nya varvet som huvudbas att förläggas till västkusten enligt följande:

En sekundärbas inom Västkustens marinkommando inrättades dessutom år 1956 i Skredsvik: Gullmarens örlogsdepå (ÖGull). 

48.2.4 Flottans lokala verksamhet i övrigt

Utöver flottans lokala verksamhet i och omkring huvudbaserna Karlskrona, Stockholm och Göteborg har som ovan nämnts marina baser och andra verksamheter tidvis även varit förlagda till andra orter inom Sverige och det svenska väldet. Av dessa kan särskilt framhållas följande:

Kalmar: 1676‑1689. Flottans huvudstation var förlagd hit under övergångsskedet innan flottans nya huvudbas Karlskrona blivit helt etablerad.

Landskrona: 1807‑1818. En eskader av arméns flotta var förlagd hit under kriget 1788‑90. År 1807 förflyttades eskadern i Stralsund hit efter Pommerns ockupation. Den kom att benämnas Stalsunds‑Landskrona eskader av arméns flotta samt 1812‑1818 Landskrona fördelning av Göteborgs eskader.

Malmö: 1805‑1812. En eskader av arméns flotta var förlagd hit. Den förflyttades 1812 till Göteborg.

Gustafsvik: 1914‑24; 1943‑1967.  En örlogsdepå anlades här vid Ångermanälvens mynning innanför kustartilleriets anläggningar på Hemsö under beredskapen 1914‑18. Den kom att lyda under Stockholms station. Fr.o.m 1943 då verksamheten återupptogs kom den att sortera under Norrlandskustens marindistrikt (48.1.1)/marinkommando.

48.3 KUSTARTILLERIET

Kustartilleriet tillkom 1902 som eget truppslag inom marinen genom sammanslagning av kustfästningarnas besättningstrupper ‑ Vaxholms artillerikår (1889‑1901), Karlskrona artillerikår (1893‑1901) samt Fasta minförsvaret (1888‑1901).

Kustartilleriförbanden var ursprungligen två, Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1) samt Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2).  KA 1 hade från 1905 ett detachement i Fårösund och KA 2 ett detachement i Göteborg (Älvsborg). Det sistnämnda bildade 1915 Älvsborgs kustartillerikår (KA 3). År 1917 tillkom även ett detachement ur KA 1: Hemsö kustfästning och Luleå kustposition.

År 1942 ersattes kustfästningarna av marina försvarsområden ‑ kustartilleriförsvar - inom resp marindistrikt enligt följande: Hemsö kustartilleriförsvar, Stockholms kustartilleriförsvar, Gotlands kustartilleriförsvar, Blekinge kustartilleriförsvar samt Göteborgs kustartilleriförsvar. Förbanden var följande: Härnösands kustartilleridetachement, Vaxholms kustartilleriregemente, Gotlands kustartillerikår, Karlskrona kustartilleriregemente samt Älvsborgs kustartilleriregemente.

Under 1960‑80‑talen integrerades succesivt förbanden med kustartilleriförsvaren samt uppgick 1986‑90 i de nya marinkommandomyndigheterna (48.1.4). De omorganiserades 1994 till marinbrigader och maringrupper.

48.3.1 Kustartilleriförsvar

48.3.2 Kustartilleriförband

48.4  MARINENS SKOLOR

48.5 SKEPPSGOSSEKÅREN

Skeppsgosseinstitutionen, som tillkom 1685 och upphörde 1939, var rekryteringsbas för flottans underofficerskår. Kompanier inrättades fr.o.m 1752 (Karlskrona, 1824 Stockholm) Gemensam kårchef tillkom 1875.

48.6    MARINA HELIKOPTERFÖRBAND

Helikopterförbanden lydde under resp marindistrikt (48.1.1) före 1966, örlogsbas (48.1.3) 1966‑1990 och marinkommando (48.1.4) 1990‑ .

49. FLYGVAPNET

Flygvapnet, som är en av den svenska försvarsmaktens tre försvarsgrenar, bildades 1926. I Flygvapnet uppgick då Fälttelegrafkårens (Ing3) flygkompani på Malmslätt och Marinens flygväsende. Flygvapnet utökades kraftigt genom 1936 års försvarsbeslut, då det fick en egen officersrekrytering. Under det andra världskriget förstärktes det ytterligare. Under de senaste åren har en reducering av Flygvapnets organisation genomförts.

49.1 Flygeskadrar

Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle en flygeskaderchef i krig föra det omedelbara befälet över de krigsförband som ingick i eskadern. I fred var hans uppgifter att planlägga övningar, inspektera flottiljövningar och leda samövningar och större tillämpningsövningar. Han skulle således inte ha ständigt befäl över flottiljer. Flygeskadern organiserades i samband med beredskapens inträde 1939 och upplöstes (förutom staben) under senare delen av 1940.

Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle fyra flygeskadrar vara ständigt organiserade och i fred föra befäl över de ingående flottiljerna angående taktiska och operativa övningar. Fördelningen av flygets flottiljer till eskadrarna varierade under tiden efter 1 juli 1945, då alla fyra flygeskadrarna hade organiserats. Första flygeskadern hade attackuppgifter, andra och tredje hade jaktuppgifter och fjärde hade spaningsuppgifter.

Den 1 oktober 1957 övertog flygeskadrarna även flygbasområdenas uppgifter. Andra, tredje och fjärde eskadrarna upphörde 1 okt 1966 och deras uppgifter övertogs av militärområdesstaberna. Första eskadern upphörde 1995.

49.2 Flygbasområden

Enligt 1942 års försvarsbeslut uppdelades landet territoriellt i fem flygbasområden. Det östra resp övre Norrlands flygbasområde uppsattes 1 juli 1942, de övriga ett år senare. Flygbasområdena upphörde den 1 okt 1957. Uppgifterna övertogs av flygeskadrarna. Flygbasområdenas uppgift var att svara för bas‑ och underhållstjänsten inom resp område, efter 1948 även för luftbevakningen.

49.3 Förband och skolor

Enligt 1925 års försvarsbeslut organiserades det nya flygvapnet på fyra flygkårer (F 1‑F 4) samt en flygskola (F 5). I 1936 års försvarsbeslut omvandlades kårerna till flottiljer samtidigt som det beslöts om upprättandet av ytterligare tre flottiljer. Av dessa tillkom F 8 1938, F 6 1940 och F 7 1940. Under det andra världskriget tillkom ytterligare förband: F 9, F 10, F 11, F 12, F 13, F 14, F 15, F 16, F 17, F 21. År 1946 sattes F 18 upp.

Nedan redovisas de enskilda skolor som 1997 ingår i Flygvapnets ovan angivna skolor (F 5, F 14, F 20). Årtal inom parentes anger skolans grundningsår. Det bör observeras att det är inte alls säkert att skolan alltid tillhört det förband som den 1997 tillhör. Skolan kan även ha bytt namn.

50. FORTIFIKATIONENS REGIONALA ENHETER

Fortifikationen fick 1721 en regional organisation med brigader/stater med underlydande fästningar:

År 1778 förändrades brigadindelningen bl.a. genom Karlskronabrigadens införlivande i Stockholmsbrigaden:

 Brigadindelningen upphörde 1798 och ersattes 1811 med regional organisation med fortifikationsbefäl i resp fästning. En centralisering skedde därefter genom viss sammanslagning bl.a. 1845 och 1846 varefter slutligen det år 1899 infördes en regional organisation med sju fortifikationsområden. Dessa upphörde 1908 och deras uppgifter överfördes till resp. arméfördelning vars område de omfattade.

51. FÄSTNINGAR

Fästningarna lydde till sin huvuddel under Krigskollegium (och Arméförvaltningen efter 1865) med undantag av Karlskrona (jfr 48.2.1) som hörde till flottan (1902‑42: kustartilleriet), Vaxholm som 1662‑79 lydde under amiralitetet och 1902‑1942 under kustartilleriet, samt Älvsborg som 1904‑1942 även hörde till kustartilleriet. Av de mindre hörde Dalarö 1662‑ 77 till amiralitetet och Fårösund, Hemsö och Hörningsholm till kustartilleriet (48.3). Om straffarbete på fästning se kap. 2.4.

52. KOMMENDANTER OCH INFANTERIBEFÄLHAVARE

53. INSKRIVNINGSVÄSENDET

Sedan 1812 har män i Sverige haft skyldighet att göra värnplikt. Omfattningen av denna skyldighet har växlat avsevärt under årens lopp. Detsamma har organisationen av inskrivning och uttagning gjort. På Gotland fanns redan från 1811 (‑1885) en särskild beväringsinrättning, Gotlands nationalbeväring.

53.1 Perioden 1812-1885

Inskrivningen skedde under denna tid vid s.k. beväringsmönstringar. Någon särskild inskrivningsorganisation fanns inte utan inskrivningen skedde vid vissa regementen, huvudsakligen infanteriregementen; i Stockholm även vid det värnpliktiga s.k. Livbeväringsregementet..

53.2 Perioden 1886-1901

Enligt 1885 års värnpliktslag indelades landet i 31 inskrivningsområden (jfr 7.5), vilka var knutna till infanteriregementena (jfr 47.3.1) och hade samma namn som dessa. Inskrivningsområdena indelades i bataljonsområden, dessa i kompaniområden och dessa i sin tur i avdelningsområden. I den fasta organisationen är det dock endast utöver inskrivningsområdena kompaniområdena som framträder klart. Under perioden skedde smärre förändringar i organisationen. I det följande angivna orten för inskrivningsområdena (io) visar var resp regementes huvudexpedition låg.

53.3 Perioden 1902-1969

Inskrivningssystemet ändrades efter 1901 års härordning. Inskrivningsområdena motsvarade visserligen fortfarande ett infanteriregementes område, men de fick nya namn. Antalet inskrivningsområden var 26 stycken, men minskades 1926 till 21 stycken. I varje inskrivningsområde ingick ett antal s.k. rullföringsområden. Genom riksdagens beslut 1942 försvann dessa från inskrivningsorganisationen och kvar blev endast 21 inskrivningsområden.

Till inskrivningsområden hörde också s.k. landstormsområden. Som framgår av namnet registrerades i dessa de personer som tillhörde landstormen. Genom 1942 försvarsbeslut omorganiserades denna del av försvaret och i stället för landstormen inrättades hemvärnet (jfr 40.3). År 1969 ändrades inskrivningsorganisationen i samband med Värnpliktverkets tillblivelse.

För sjörullföringsområden, se s 53.5.

53.4 Perioden 1969-1995

År 1969 upphörde landets indelning i inskrivningsområden. I stället delades landet in i tre värnpliktskontor (södra, östra och norra), vardera indelade i två inskrivningscentraler, södra i Södra och Västra, östra i Östra och Bergslagens, norra i Nedre Norrlands och Övre Norrlands. Organisationen ändrades 1976, då inskrivningscentralerna bytte namn till värnpliktskontor. Dessa ingick fr.o.m. 1 juli 1976  som enheter i myndigheten Värnpliktsverket. År 1981‑1991 fanns även ett Värnpliktskontor för marinen. Det sammanslogs 1991 med Östra värnpliktskontoret till Mellersta värnpliktskontoret. År 1995 lades Värnpliktsverket ned och i stället finns fr.o.m. den 1 juli 1995 Totalförsvarets pliktverk, vanligtvis kallat Pliktverket. Värnpliktskontoren ersattes vid samma tidpunkt av regionkontor som är närmare knutna till huvudkontoret.

53.5 Sjörullföringsområden 1902-1942

Inskrivningen av värnpliktiga till flottan skedde t.o.m. 1901 i resp inskrivningsområde. Fr.o.m. 1902 kom de som redan var inskrivna vid landets 30 sjömanshus att tillhöra ett sjörullföringsområde. Sjörullföringsområdena var 1902‑1927 sex till antalet, 1927‑1937 fyra stycken och 1938‑1942 fem stycken (jfr 7.5). Fr.o.m. 1942 avskaffades sjörullföringsområdena och inskrivningen skedde vid inskrivningsområden.

54. SJUKHUS

Det äldsta garnisonssjukhuset i Sverige var det i Stockholm. Till en början hade det gemensam styrelse med Karolinska institutet, men fick 1829 en egen direktion. Under åren 1898‑1906 hörde sjukhuset till Svea Trängbataljon. Från 1906 låg det under fjärde arméfördelningen. Med tiden gavs även civila patienter vård på garnisonssjukhuset; detta naturligtvis efter överenskommelse. År 1958 lades garnisonsjukhuset i Stockholm ned och landstinget övertog patienterna. På slutet hade de flesta patienter på garnisonssjukhuset varit civila. Den utveckling som här antytts för garnissonssjukhuset i Stockholm har i stort sett även varit aktuell för de övriga garnisonssjukhusen (jfr kap. 13.2).

Krigssjukhusen upprättades med stöd av en lag om sjukhusvård vid krig eller krigsfara (1939:310 med kompletterande föreskrifter 1939:581, 634). Upprättandet av krigssjukhus ingick i 1937 års krigssjukvårdsplan. Krigssjukhusen var underställda Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Krigssjukhusen demobiliserades vid krigsslutet.

55. PASSEVOLANSKOMMISSARIAT

Passevolanskommissariat inrättades 1815. Deras uppgift var att sörja för regementenas underhåll, sjukvård och övriga behov i samband med möten och mönstringar samt ansvara för medel, persedlar och vissa byggnader m.m. De stod under Krigskollegiums överinseende. År 1830 upphörde kommissariaten och deras uppgifter övertogs av regementenas regementskommissarier.

56. REMONTVÄSENDET

Remonteringskommissionen tillkom 1882 med uppgift att verkställa de för krigsmakten behövliga inköpen av remonter (nya, ännu inte inridna hästar). År 1896 övertogs kommissionens uppgifter av remonteringsstyrelsen (först i Malmö, efter 1909 i Stockholm). Denna upphörde 1928 och ersattes av remonteringsnämnden. Remonteringsväsendet bestod förutom denna centrala myndighet av lokala remontdepåer (jfr kap. 27.1). Vid årsskiftet 1943/44 upplöstes remonteringsväsendet och uppgifterna övertogs av arméförvaltningens häst ‑ och veterinärmaterielbyrå.

57. RÄTTSVÅRDEN

Vid de militära förbanden har, alltsedan dessa fått en fastare organisation under 1500‑ och 1600‑talen, förbandschefen utdömt straff för olika förseelser. Krigsartiklarna från 1621 är den första egentliga militära lagboken. Vid behov sammanträdde regementets (motsv.) krigsrätt, vars beslut protokollfördes i en dombok, även kallad krigsrättsprotokoll. Vid flottan fanns särskilda stationskrigsrätter.

Krigsrätterna vid förband upplöstes den 30 juni 1948. Även för tiden därefter har förbanden haft möjlighet att utdöma straff för vissa ärenden i disciplin‑ och ersättningsmål.

Genom 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegångar infördes särskilda krigsdomare som ordförande i regementskrigsrätten/stationskrigsrätten. Ibland var dessa domare ordförande i rätterna på flera förband på samma garnisonsort. Krigsdomareämbetet upphörde också 1948.

Krigsfiskaler var alltsedan 1600‑talet åklagare i Krigshovrätten och motsvarande domstolar, men från 1914 överfördes titeln till att gälla allmän åklagare vid krigsdomstolar. Ämbetet upphörde 30/6 1948.

Från de lägre krigsrätterna kunde mål överklagas till högre instans. I 1621 års krigsartiklar omtalas en "Överste krigsrätt i fält", som krigsmaktens högsta domstol. En krigsrätt inrättades i Stockholm, vilken från 1636 blev en del av den högsta lantmilitära myndigheten, Krigskollegium. I mars 1683 inrättades en generalkrigsrätt. Denna upphörde 1774 och därmed blev Krigskollegium åter högsta rättsinstans för armén. I flottan hade särskilda amiralitetsöverrätter inrättats i Stockholm och Karlskrona år 1717, medan arméns flottas överrätt tillkom c:a 1760. Den 16 maj 1791 inrättades dock en för hela krigsmakten gemensam krigshovrätt. Under 1790‑talet växlade organisationen med en kortvarig generalkrigsrätt i Stockholm och en amiralitetshovrätt i Karlskrona. Från 1797 fungerade dock Krigshovrätten som krigsmaktens domstol i andra instans, i krigstid kompletterad med särskilda generalkrigsrätter. Fr.o.m. 1916 upphörde Krigshovrättens självständiga ställning och den blev en del av Svea hovrätt, innan Krigshovrätten helt avskaffades den 30/6 1949.

Särskilda militära polisfunktioner har funnits, främst timmermannen som före år 1815 även fungerade som bödel och ordningens upprätthållare inom förbandet. Från omkring år 1900 fanns en varvspolis vid Stockholms örlogsvarv. År 1914 bestämdes att särskilda krigspoliser skulle ansvara för ordningen inom krigsmakten, framför allt efter mobilisering. Redan i fredstid fanns det från 1903 fästningspoliser i Boden och Karlsborg. De förra uppgick i den kommunala polisen 1942 och de senare först år 1952. I krig ingick fästningspoliserna i krigspolisorganisationen. Från år 1941 utvecklades den militära polisverksamheten, i och med att en utbyggd utbildning startade för personalen som skulle tjänstgöra som fältpoliser vid staber och förband. Under beredskapen fanns t.ex. en landstormspolis i Trollhättan. År 1964 ändrades namnet till det nu gällande militärpolis.

58  FABRIKER OCH FÖRRÅD

58.1. Ammunitionsfabriker

58.2 Tvätt- och reparationsanstalter (under Försvarets Fabriksverk, sedan till landstingen)

58.3 Ammunitionsförrådsgrupper

Arméns ammunitionsförråd indelades 1940 i fem regionala grupper.  De lydde 1940‑1955 under Krigsmaterielverket med föregångare,  1956‑1966 under Armétygförvaltningen samt därefter under resp.  militärområdes tygförvaltning (jfr 46.3).

58.4 Arméns centralmagasin

58.5 Krigsmaterielverkets ammunitionsförråd

58.6 Krigsmaterielverkets lokalförvaltningar

58.7 Krigsmaterielverkets verktygsförråd

59. LOTSVÄSENDET

Lotsverksamheten i riket lydde från 1680 då en lotsdirektör utsågs till 1791 under Amiralitetskollegium, 1791‑1794 under Generalsjömilitiekontoret, 1794‑1796 under Storamiralsämbetena för örlogsflottan respektive Arméns Flotta, 1796‑1803 under Kommittéerna för örlogsflottans resp Arméns Flottas ärenden samt 1803‑1871 under Förvaltningen av sjöärendena. Under tiden 1872‑1920 sorterade lotsväsendet under Lotsstyrelsen under Sjöförsvarsdepartementet. Det överfördes därefter till handelsdepartementet (jfr 14.1). Till verksamheten hörde lots‑och fyrinrättningarna samt livräddningsanstalterna för skeppsbrutna.

Sedan 1724 tillämpades en regional organisation:

60.  KUSTBEVAKNINGEN  (KBV)

KBV som tidigare ingått i Tullverket (jfr 8.4) under Finansdepartementet överfördes 1988 som egen myndighet till Försvarsdepartementets ansvarsområde med central ledning i Karlskrona.

61. CIVILOMRÅDEN

Riket delades från den 1 juli 1951 upp i civilområden (1:a‑5:e) omfattande i stort sett samma område som motsvarande militärområde (se 46.1), dock endast hela län. Civilbefälhavarna (jfr kap. 40.3) skulle i fred verka för planläggning av civila försvarsåtgärder och för försvarsberedskapsplanläggningen, i krig samordna de civila försvarsåtgärderna och understödja det militära försvaret.

Områdena ändrades 1966 så att noga överensstämmelse med militärområdena uppnåddes. Därtill skapades även ett sjätte civilområde, Övre Norrlands. Vissa områdesförändringar gjordes igen 1981. Bergslagens civilområde upphörde 1991 och överfördes till Östra civilområdet som döptes om till Mellersta civilområdet. På motsvarande sätt som för militärområdena skapades tre civilområden 1993, det Södra, Mellersta och Norra. Till civilbefälhavare utses en av landshövdingarna inom området. Civilbefälhavarna överfördes 1983 till Försvarsdepartementet (jfr 40.3).