Hospital var de första sjukhusen samtidigt som de var fattigvårdsinrättningar. De hade delvis medeltida ursprung och kunde finansieras genom avkastning från hospitalshemman, dvs donationer. I Malmö, som då tillhörde Danmark, tillkom hospital redan 1528 och arkivet är lika gammalt. 1553 fastställdes ordning för Stockholms helgeandshus och hospital, och den tillämpades även vid andra svenska hospital. Danviks hospital bildades genom sammanslagning av flera fattig- och sjukstugor i Stockholm, som 1531 hade centraliserats till Gråmunkeholmen. Det var länge stadens enda sjukhus (Stockholms kommunalkalender 1969 s 190).
En stad borde ha ett hospital. Göteborgs privilegiebrev 1621 föreskrev att stadens borgmästare och råd skulle bygga ett hospital för fattiga och sjuka. Detta hospital invigdes 1627 och förvaltades av magistraten. Samtidigt inrättades hospitalsförsamlingen, som fanns till 1883. Även andra hospital hade egna församlingar (se 7.2).
Enligt 1626 års kansliordning skulle Kungliga kansliet, senare kanslikollegium, övervaka hospital, tukthus och barnhus. Enligt 1642 års fattigvårdsförordning skulle i hospitalen intas fattiga och sjuka som saknade släktingar och dessutom personer med smittosamma sjukdomar. Alla städer inrättade inte hospital, men Skara hade ett på 1600-talet; domkapitlet bestämde vilka som skulle tas in. Stiftelsen Ulricae Eleonorae hospital uppförde 1686 det s k Drottninghuset i Stockholm för fattiga kvinnor. Under 1700-talet skildes fattigvård och sjukhusverksamhet. På hospitalen intogs enbart sinnessjuka, sedan man börjat inrätta länslasarett under senare delen av 1700-talet. Till lasaretten utgick en särskild skatt, lasarettsmedel, senare kombinerad med kurhusavgift (se nedan).
Det äldsta allmänna sjukhuset är Akademiska sjukhuset i Uppsala, som grundades 1708 som undervisningssjukhus för universitetet och kallades Nosocomium Academicum. 1767 sammanslogs det med hospitalet, men redan 1778 ansåg man att Akademin åtagit sig alltför dyrbar vård av länspatienter, så att de båda inrättningarna skildes åt. 1857 lades de åter samman. Nästa sjukhus var Serafimerlasarettet i Stockholm (1752-1980) som också hade viss tillsyn över lasaretten i länen 1787-1859/64 (jfr 13.8). Vid Serafimerlasarettet måste blivande provinsialläkare, stadsläkare och regementsfältskärer praktisera ett halvår. Barnmorskelärlingar skulle också ha undervisning där, innan Barnbördshuset tillkom 1775. Senare blev Serafimerlasarettet undervisningssjukhus för Karolinska Institutets läkarutbildning.
Den första sjukvården utanför institutioner utövades av kloka gummor och gubbar. En del läkekvinnor under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet, som praktiserat magiska kurer, anklagades för trolldom. I Stockholm fanns läkare tidigt bl a för hovet; i mindre städer var det på 1500-talet fråga om bardskärare eller deras hustrur, som försökte kurera folk (ex. i Enköpings stads tänkeböcker 1540-95). I Vimmerby hade man en “barbererska” i mitten av 1600-talet. Hon hade lärts upp av sin far, som var fältskär, och läkte ihop fula sår efter marknadsslagsmål med förvånansvärd framgång. Insmörjning tycks ha varit en vanlig behandling. Hennes manlige efterträdare titulerades fältskär på 1670-talet (rådhusrättens protokoll).
Instruktion utfärdades för provincialdoktorer 12/4 1744 och i följande instruktion 29/7 1774 kallades de "provincialmedici". Då fanns i hela landet endast 32 stycken, alla i städer, även i Stockholm; sjukvården på landsbygden, där de flesta bodde, sköttes av “kloka” till långt fram på 1800-talet - enklare huskurer som att sätta på iglar och omslag skulle varje husmor behärska.
1765 och 1776 förordnades att länslasarett skulle inrättas över hela riket förenade med kurhus för veneriskt sjuka. Kurhus inrättades tidigt i de största städerna. 1728 hade Göteborg ett sådant med 12 platser. Stockholm hade först kurhus vid Danviks hospital men från 1814 inne i staden (Stockholms kommunalkalender 1969 s 472). Kurhusavdelning kunde också inrättas vid allmänt sjukhus (jfr 13.2). I Göteborg tillkom Holtermanska sjukhuset genom donation som specialsjukhus för veneriska sjukdomar 1893 (kommunalkalendern 1956 s 163); det fick namn efter en direktör Holterman som 1793 donerat kapital för bekämpande av veneriska sjukdomar i staden. Från 1818 uttogs kurhusavgift av varje mantalsskriven person. Den ersattes 1873 av en allmän sjukvårdsavgift, högst 50 öre per man och 25 per kvinna; denna avgift fanns kvar oförändrad på 1930-talet (Svensk uppslagsbok 1935).
När landsting inrättades 1863, fick de ansvar för länslasaretten. Enligt lasarettsstadgan 18/10 1901 fick inte lasaretten ta emot friska barnaföderskor och obotligt kroppssjuka. Barn föddes i hemmen, men i storstäderna kunde de födas på barnbördshus (jfr 34.1). Kroniskt sjuka vårdades hemma eller på sjukhem, som drevs av kommun, landsting eller enskilda. Skaraborgs läns sjukhem i Skövde från 1898 var t ex en stiftelse, som från 1910 fick bidrag av landstinget. 1922 fick landstingen ett mer uttalat ansvar för sjukvård, och 1928 fick de helt hand om den slutna kroppssjukvården, dvs lasaretten - då hade det blivit mer än ett lasarett i många län. Lasaretten har bildat egna arkiv oberoende av huvudman. De förvaltades av direktioner, som visserligen fick anslag från landstinget men kunde agera ganska självständigt. En långvarig diskussion har förts om gallringen av det viktigaste materialet, patientjournalerna, som i stort sett har sparats helt, antingen i pappersform eller som mikrofilm. Varje klinik på Södersjukhuset är redovisat i Arkivregister för Stockholms län och kan studeras som exempel på ett stort sjukhusarkiv.
Det fanns även kommunala sjukhus t ex i anslutning till fattigförsörjningsinrättningar i städer eller på industrialiserad landsbygd (se 20.4). Eftersom epidemisjukvård sorterade under hälsovårdsnämnd och dess föregångare sundhetsnämnd i städerna, finns det arkiv efter kommunala kolerasjukhus, epidemi- och tuberkulossjukhus.
En del kroppssjukhus har haft statlig huvudman t ex de militära (se kap. 54). Vid regementen fanns sjukvårdsavdelningar, och på orter med flera regementen eller förband inrättades garnisonssjukhus. Stockholms garnisonssjukhus var äldst, började 1811 och uppgick 1958 i Karolinska sjukhuset. I Stockholm fanns 1816-34 en kommitté för byggnader vid garnisonssjukhus och Karolinska institutet 1816-34. Sjukhus fanns också vid Stockholms eskader 1758-1824 och vid Stockholms flottstation 1825-1937 (Krigsarkivets beståndsöversikt 6 s 207, 209, 219 ff ). Garnisonssjukhusen tog även emot civila patienter, om avtal gjorts med landstinget. Skaraborgstinget beslöt 1939 att delta i bygget av ett nytt garnisonssjukhus i Skövde, i stället för att bygga eget lasarett. Samtliga garnisonssjukhus är nedlagda och verksamheten övertagen av landstingen. Garnisonssjukhusens arkiv kan innehålla civila journaler; för Karlsborg finns t ex förlossningsjournaler i Krigsarkivet. Amiralitetssjukhuset eller Flottans sjukhus i Karlskrona har efterlämnat materiel 1795-1983. Krigssjukhus organiserades under andra världskriget (KRA 7 s 337, jfr kap. 54).
Akademiska sjukhuset i Uppsala var statligt (se 13.1) men hade till en början bara 6-8 sängar och under 1800-talets första hälft drygt 50 platser. Genom samarbete mellan landstinget, Uppsala stad och universitetet byggdes ett nytt sjukhus, som invigdes 1867. Det nya sjukhuset innehöll fem vårdavdelningar, barnbörds- och kurhusavdelning och hade sammanlagt 171 vårdplatser, varav 100 skulle disponeras av landstinget. 1983 övergick Akademiska sjukhuset som det sista i landet från staten till landstinget.
Serafimerlasarettet i Stockholm drevs ursprungligen av Serafimerorden och förstatligades 1/7 1937, då det fick gemensam direktion med Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettets gynekologiska klinik 1883-1924 hade anknytning till Barnbördshuset i Stockholm. 1/7 1968 övertogs Serafimerlasarettet av Stockholms stad (Stockholms kommunalkalender 1969 s 477) och 20/1 1980 upphörde sjukhuset. Nuvarande Karolinska sjukhuset tillkom 1940 och var statligt rikssjukhus till 1982, då staten överlät det till Stockholms landsting. Författningar om sjukvårdsanstalter finns i SFS 1940:1044, 1045, 1959:112, 494, sjukvårdslag 1962:242, stadga 1963:70.
1825 hade Serafimerorden på särskilt uppdrag inspekterat de flesta av landets hospital, där nu endast sinnessjuka intogs, och föreslog en centralisering till Malmö, Vadstena och Stockholm. Dessa hospital skulle byggas ut och de övriga läggas ner (SFS 1825). Tanken tycks inte ha genomförts. Från Värmland skickades patienter till Vadstena på 1830-talet, men senare tillkom hospital i Kristinehamn. Inte förrän 1876 övertog staten helt det ekonomiska ansvaret för landets sinnessjukvård, men statliga hospital fanns i Vadstena från 1829, Uppsala från 1841, Växjö 1857, Stockholm 1861, Härnösand 1862, Göteborg 1872, Lund 1879 osv. De fick ofta namn efter medeltida helgon: S:ta Birgitta i Vadstena, S:t Sigfrid i Växjö, S:t Lars i Lund - men Ulleråker i Uppsala. Enligt SFS 1901:48 (stadga för anstalter för sinnessjuka) är de statliga anstalterna antingen hospital (= för behandling) eller asyl för patienter som inte ansågs behandlingsbara. Enligt Nordisk Familjebok (1917) fanns i landet vårdplatser för 9.440 personer; Uppsala, Lund och Vänersborg hade över 1.000 platser vardera. I Jakobsberg utanför Stockholm fanns en “dårsjukstuga” 1886-96, som låg under hälsovårdsnämnden i Stockholm och alltså var kommunal (Arkivregister för Stockholms län).
I sinnessjuklagen (SFS 1929:321) bytte hospitalen officiellt namn till sinnessjukhus, som 1958 ändrades till mentalsjukhus.. Det fanns även kommunala sinnessjukhus t ex Lillhagen utanför Göteborg, som hade en särskild kommunal upptagningsanstalt för akut sinnessjuka i anslutning till det statliga S:t Jörgen på Hisingen 1909-34. Eftersom det var ont om platser vid det statliga hospitalet hade Göteborg inrättat en särskild avdelning för sinnessjuka vid Försörjningsinrättningen Gibraltar för fattiga, som låg under fattigvårdsstyrelsen, och andra kommuner gjorde likadant. 1932 påbörjades överflyttning av patienter från Gibraltar till det nya kommunala sinnessjukhuset, Lillhagen på Hisingen. Vid årsskiftet 1935/36 fanns över 1.000 intagna på Lillhagen (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 134). Det fanns även kommunala sinnessjukhus i Eskilstuna, Nyköping, Trollhättan, Gävle, Härnösand och Västhagen i Sundsvall samt enskilda sinnessjukhus (SFS 1954:727). 1967 överfördes de statliga mentalsjukhusen till landstingen. På 1990-talet lades de ned för att ersättas av andra vårdformer som öppenvård och gruppboende.
Enligt lagen om sluten psykiatrisk vård (1966:293) som trädde i kraft 1967, inrättades utskrivningsnämnder för intagning och utskrivning av patienter (instruktion 1966:565, ändring 1986:880). Tidigare fanns lokala utskrivningsnämnder (Värmland hade en sådan 1953-66). De nya utskrivningsnämnderna svarade för verksamheten vid ett eller flera sjukhus. I princip följde nämndernas verksamhetsområden länsgränserna, men i några län fanns mer än en nämnd. Ledamöterna utsågs av regeringen. Överinstans var Psykiatriska nämnden (instruktion 1966:566). Utskrivningsnämnderna var statliga myndigheter, trots att ansvaret för den psykiatriska vården övergick till landstingen. Nämnderna beslutade även om rättshjälp från 1980 och om tillstånd att få pass. Beslutsnämnd för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda 1968-86 hade motsvarande verksamhet. Deras arbete överfördes till utskrivningsnämnderna den 1 juli 1986, i samband med att nya omsorgslagen trädde i kraft. Genom lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) och lagen om rättspsykiatrisk vård (1991:1129) överfördes utskrivningsnämndernas uppgifter på länsrätt och kammarrätt från 1992. Passärenden överfördes till socialstyrelsen. Utskrivningsnämnderna avskaffades enligt 1991:1473 med en avvecklingsperiod till 30/6 1992. Arkiven utgörs av protokoll. Journaler som varit underlag för beslut ingår i sjukhusets arkiv hos resp. landsting.
För karantän se 26.1. Hälsovård uppfattades som en kommunal uppgift redan på 1840-talet, och epidemisjukvård var i regel kommunal till 1919 och kunde ligga under kommunal hälsovårdsnämnd till 1931, i vissa städer till 1943. Epidemi- och tuberkulossjukhus blev kommunala och de hade ibland egna arkivbildande styrelser. Stockholm hade ett 10-tal tillfälliga kolerasjukhus under epidemin 1853 och det fanns en koleraavdelning vid Katarina sjukhus 1853-59 (Arkivregister för Stockholms län). 1893 utkom en skrift som spreds till provinsialläkarna; den visar en ritning till epidemisjukstuga för större resp mindre landskommun. I den mindre var det två rum och två bäddar i varje. Uppenbarligen tvivlade man dock på småkommuners möjligheter att ordna epidemisjukvård, eftersom landstingen från 1919 fick ta över den. Även tidigare fanns farsotsnämnd vid en del landsting, t ex Älvsborg. Industrialiserade landskommuner ordnade epidemisjukstuga inom ramen för fattigvården (Skene i Marks härad, Örgryte utanför Göteborg) i början av 1900-talet.
Göteborg byggde det första moderna epidemisjukhuset 1886; i Malmö tillkom också epidemisjukhus på 1880-talet. Stockholms epidemisjukhus 1893-1945 blev sedan Roslagstulls sjukhus (Arkivregister för Stockholms län). I Solna och Vaxholm fanns epidemisjukhus, i Bromma och Sundbyberg epidemisjukstuga och i Knivsta tuberkulossjukstuga (1 meter arkiv 1925-52 enligt Arkivregister för Stockholms län). Sundbybergs epidemisjukstuga hade en särskild styrelse 1901-15, som efterlämnat 7 volymer räkenskaper. Från 1942 skulle det finnas en särskild epideminämnd vid landsting (SFS 1940:1043-1059) men den blev oftast identisk med sjukvårdsnämnd eller motsvarande. Genom vaccin mot både tuberkulos och difteri från 1940-talet försvann de vanligaste epidemierna. De sanatorier som inrättats efter tyskt mönster från mitten av 1800-talet, antingen vid kusten eller i barrskogsområden, där den rena luften skulle bota de lungsjuka, behövdes inte längre, när penicillinet kom. Vid landsting kunde finnas särskild dispensärstyrelse för tuberkulosvård, t ex i Stockholms landsting 1930-40 (Arkivregistret). Uppsala stad ordnade den första kommunala tuberkulosdispensären i Sverige redan 1905.
I storstäderna inrättades specialsjukhus för barn under 1800-talet. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn från 1854 var 1933 Stockholms största barnsjukhus (kommunalkalendern 1933 s 382) och drevs med bidrag från staten och landstinget. Barnsjukhuset Samariten i Stockholm 1890-1957 fortsatte till 1974 som Nya Barnsjukhuset (arkiv på Stockholms stadsarkiv). Sachska barnsjukhuset 1911-53 grundades på donationer och fortsatte i Södersjukhusets barnklinik. Norrtulls barnsjukhus 1932-51 hade sitt ursprung i Allmänna Barnhuset (se 33.1).
I Göteborg fanns från 1859 ett provisoriskt barnsjukhus grundat på donation. 1865 byggdes ett nytt, och 1909 byggdes det numera nedlagda stora barnsjukhuset vid Annedal. I Malmö fanns Flensburgska barnsjukhuset. I mindre städer blev det i stället barnavdelningar vid lasaretten.
Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor i Stockholm fick reglemente 17/1 1947 och stod enligt SFS 1954:354 under Medicinalstyrelsens överinseende.
Barnsjuksköterskeskolans instruktion upphävdes genom SFS 1966:753. Utbildningen flyttades senare till landstingens vårdhögskolor, liksom vanlig sjuksköterskeutbildning.
Öppenvården ombesörjdes sedan 1700-talet av statliga provinsialläkare. Enligt 1890 års läkarinstruktion skulle i varje läns residensstad finnas en förste provinsialläkare för att utöva tillsyn över hälso- och sjukvården och samtidigt vara provinsialläkare i ett distrikt. Enligt kungligt brev 15/9 1911 skulle medicinalstyrelsen göra förslag till ny indelning i provinsialläkardistrikt, i regel länsvis. Följden blev 317 distrikt, däribland både statligt anställda provinsialläkare och kommunala extra provinsialläkare. Provinsialläkarna överfördes till landstingen 1/7 1963 (sjukvårdslag SFS 1962:242, stadga 1963:70) och då var de 602. De fortsatte som distriktsläkare. Provinsialläkarnas journaler gallrades efter 10 år från 1890 enligt Riksarkivets gallringsbeslut nr 7(1962) tryckt i Samling av författningar och cirkulär angående medicinalväsendet nr 34. Provinsialläkararkiven innehåller barnmorskedagböcker (=förlossningsjournaler) från 1881 och årsberättelserna kan ge upplysningar om hälsoförhållanden i distriktet.
Distriktsläkare var tidigare en beteckning på fattigläkare i ett stadsdistrikt, dvs en av staden avlönad läkare som tog emot medellösa patienter utan avgift. Distriktsläkare var underställd stadsläkare, som motsvarade provinsialläkare. Stadsläkare tillsattes av stadsfullmäktige. Särskilda bestämmelser fanns om stadsläkare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, som motsvarade förste provinsialläkare, senare länsläkare (se 13.8). I Göteborg övervakade förste stadsläkaren stadens hälsovård och var chef för hälsopolisen; andre stadsläkaren gjorde obduktioner, tills rättsläkarstation inrättades 1960. Praktiserande barnmorskor, tandläkare, sjukgymnaster och kommunala sjuksköterskor (stadssjuksköterskor) var underställda förste stadsläkaren. Kompetensvillkoren för denne fastställdes i kungligt brev 28/9 1900.
Öppenvård bedrevs ursprungligen både av kommun och landsting, men från 1935 skulle den tillhöra landstingen. Flera kommunala läkardistrikt omtalas i Arkivregistret för Stockholms län. Distriktsläkarstyrelse omtalas som egen arkivbildare i Knutby storkommun (senare Uppsala) - 1959, och i Östhammar har läkarstyrelsen efterlämnat 5 arkivvolymer 1874-1936. Göteborg hade en särskild hälsocentral för sjöfolk från 1955. Liknande verksamhet bedrevs tidigare av Sveriges ångfartygsassuransförening (kommunalkalendern 1969 s 134).
Landstingen organiserade under 1980-talet primärvården med ett antal lokala mottagningar där distriktsläkare skulle svara för all sjukvård som inte krävde specialist. Specialisterna finns vid sjukhusen eller arbetar privat, om de är inkopplade i försäkringskassans ersättningssystem. Utan att få ersättning från försäkringskassan kan idag knappast någon läkare arbeta privat. Göteborg hade från mitten av 1950-talet ett system med fristående polikliniker med specialister för öppenvård, som senare omvandlats till sjukhus med en kombination av öppenvård och korttidsinläggning. Den modellen har också använts vid lasarett som omvandlats till öppenvård t ex Mariestad.
Företagshälsovård bedrevs från 1970-talet inom både stat och kommun. Statens regionala hälsoråd (instruktion SFS 1976:556) var självständiga myndigheter 1976-07-01--1980-06-30. De åtta distrikten med kanslier i Stockholm, Linköping, Kalmar, Malmö, Göteborg, Karlstad, Sundsvall och Umeå framgår av Statskalendern 1978. Verksamheten övertogs sedan av stiftelsen Statshälsan, som bedrev förebyggande verksamhet men även viss öppenvård vid hälsocentraler; den privatiserades så småningom, när statsbidrag slutade utgå. Det fanns även statliga lokala hälsoråd t ex på Tekniska högskolan i Stockholm 1977-80 och i Södertälje 1978-80 (Arkivregister för Stockholms län).
Under slutet av 1800-talet anställdes epidemi- och länssjuksköterskor av landstingen, liksom större städer kunde ha kommunala distriktssjuksköterskor (stadssjuksköterskor). Från 1920 utgick statsbidrag till distriktssjuksköterskor för att förbättra hälso- och sjukvården på landet. Distriktssjuksköterska var anställd av kommun eller landsting och underställd provinsialläkaren, ägnade sig åt hemsjukvård, spädbarnsvård (före barnavårdscentral), skolhälsovård (innan det fanns skolsköterskor) och arbete på dispensär (tbc). Nu arbetar de inom vårdcentraler och hemsjukvård. I regel har de inte bildat egna arkiv, men i Nacka hälsovårdsnämnd finns 9 volymer 1927-35 från distriktssjuksköterskan i Älta (Arkivregister för Stockholms län). Det finns även ett sjuksköterskedistriktsarkiv från Sollentuna 1918-38. Sundbybergs köping hade en sjukvårdsstyrelse för distriktssjuksköterskor 1924-26 (Arkivregistret). Skaraborgs landsting hade en sjuksköterskenämnd från början av 1900-talet men den har inte bildat arkiv.
Distriktssjuksköterskeskolan i Stockholm fick reglemente i SFS 1920:813. Stadga finns i SFS 1938:329 och 1954:353. 1954 ingick skolan i den förebyggande hälsovård som Statens Instititut för Folkhälsan bedrev. Skolan fanns kvar enligt 1967:275 som räknar upp skolor som berättigade till studiehjälp, men utbildningen övergick senare att bli en påbyggnadslinje vid landstingens vårdhögskolor.
Privatpraktiserande tandläkare ersatte från 1860-talet smedens gamla metod att dra ut dåliga tänder. Tandläkarinstitutet vid Karolinska institutet i Stockholm startade utbildning 1897 (nya stadgor 1934:226 och 1944:572). Från 1947/48 fanns tandläkarhögskola i Stockholm och Malmö/Lund; senare tillkom Göteborg och Umeå. Universitetsstadgan (1964:461) inrättade odontologisk fakultet vid vissa universitet och upphävde stadgan för tandläkarhögskolorna.
Militära tandpolikliniker fanns tidigt t ex vid Karlskrona flottstation med arkiv 1902-06, 1920-53, 1965-75 (Krigsarkivets beståndsöversikt 6 s 157). I Göteborg inrättades kommunal tandvård för folkskolans elever 1908 och för vuxna mot låg avgift 1929 (kommunalkalendern 1936 s 133). 1938 års riksdag beviljade anslag till allmän folktandvård, men kommuner och landsting inrättade folktandvård frivilligt även före 1936. Folktandvårdsstyrelse fanns i Stockholm från 1949 (Stockholms kommunalkalender 1969 s 538). I Göteborg infördes folktandvård 1947 under sjukvårdsstyrelsen, som också var tandvårdsnämnd till 1985; 1986 inrättades en särskild tandvårdsnämnd (Göteborgs kommunalkalender 1994 s 104). Utanför storstäderna var det landstingen som organiserade folktandvården, men det fanns även kommunala tandvårdsnämnder t ex i Djursholms stad 1958 (Arkivregister för Stockholms län) och Lidens kommun 1951 (Arkiv i Norrland 4).
Tandsköterskor utbildades vid statliga skolor i Stockholm och Malmö, från 1948/49 även i Göteborg till 1988, men senare vid landstingskommunal vårdskola. Tandteknikerskola var också statlig från början men blev kommunal gymnasieutbildning 1971. Tandteknikerutbildningen i Göteborg flyttades 1993/94 från Vårdhögskolan, som drivs av ett kommunalförbund, till Göteborgs universitet.
Serafimerordensgillet i Stockholm hade viss tillsyn över länslasaretten 1787-1859/64, då uppgiften överfördes på det centrala ämbetsverket Sundhetskollegium. Sundhetskollegium inrättades 1813. Tidigare fanns en skråförening av läkare i Stockholm, Collegium medicum från 1663, som också bedrev utbildning. 1876 flyttades även tillsynen över sinnessjukvård från Serafimerorden till Sundhetskollegium, som kallades Medicinalstyrelsen från 1878. 1968 sammanslogs Socialstyrelsen, inrättad 1912, och Medicinalstyrelsen, och det nya ämbetsverket kallades Socialstyrelsen; det utfärdar allmänna regler och anvisningar för sjukvård m m.
1962-08-01--1981-06-30 fanns länsläkarorganisationen. Länsläkare skulle följa, övervaka och samordna hälsovårdsarbetet inom länet, fungera som rådgivnings- och informationsorgan, inspektera sjukvårdsinrättningar och sjukhem och ha tillsyn över sjukvårdspersonal i offentlig eller privat tjänst. Från 1890 hade förste provinsialläkare haft en liknande funktion (Medicinalstyrelsens cirkulär 23/8 1912 angående förste provinsialläkares diarier, arkivhandlingar m m). I varje län bestod länsläkarmyndigheten av länsläkare, biträdande länsläkare och ett antal länshälsovårdskonsulenter. Arbetsuppgifterna angavs i hälsovårdsstadgan, livsmedelsstadgan, epidemilagen m fl. Länsläkarna var inte praktiserande men allmänna läkarinstruktionen SFS 1930:442 gällde även dem. Vissa arbetsuppgifter hade direkt anknytning till länsstyrelsen - länsläkaren var dess medicinske expert och rapporterade till länsstyrelsen om kommunal hälsovårdsnämnd inte fullgjorde sina uppgifter. Länsläkaren yttrade sig också till länsstyrelsen i frågor rörande hälsovård, livsmedel, vattenvård m m. SFS 1981:684 avskaffade länsläkarorganisationen. En del av verksamheten (samhälls- och miljömedicin, epidemiologi och smittskydd) övertogs av landsting.
Landshövdingen utsåg till en början deputerade för länslasarett, men från 1863 fick lasaretten direktioner med landshövdingen som ordförande och ledamöter från landstingen. Provinsialläkaren på orten var också ledamot.
Genom förordning 29/8 1843 om sockennämnd på landet flyttades tillsynen över allmän hälsovård från kyrkorådet till sockennämnden, om sådan inrättades. Även förordningen 30/12 1857 angående hämmande av farsoter och smittsamma sjukdomar lade allmän hälsovård på sockennämnden på landet och på sundhetsnämnd i stad. Då borgerlig kommun infördes 1863 lades hälsovårdsfrågorna på kommunalnämnden, men enligt hälsovårdsstadgan den 25/9 1874, gällande från 1875, skulle särskild hälsovårdsnämnd finnas i stad (jfr 26.2). Stadsläkare utövade nämndens praktiska tillsyn, men den hade inga uppgifter inom egentlig sjukvård utom epidemivård (se 13.4). Enligt SFS 1919:566 kunde stadsfullmäktige besluta att låta hälsovårdsnämnden förvalta stadens sjukvård. I Göteborg gjorde hälsovårdsnämnden det sedan 1917 enligt lokal stadga fastställd av Kungl. Maj:t i juli 1916. En särskild avdelning inom hälsovårdsnämnden fungerade som styrelse för stadens sjukvårdsanstalter, som tidigare haft sina egna styrelser - en för varje inrättning.
Sjukhusdirektion eller sjukhusstyrelse skulle inrättas enligt lag och stadga 22/6 1928. Det fanns åtskilliga kommunala sjukvårdsstyrelser tidigare enligt Arkivregistret för Stockholms län (Blidö, senare Norrtälje, en volym 1924-37, Täby 3 volymer 1920-37, men de kan liksom Sundbybergs köping gälla en styrelse för distriktsjuksköterskor.
Göteborg fick särskilt reglemente för sjukhusdirektion från 1/7 1933, fastställt av Kunglig Maj:t 16/9 1932. Enligt detta fick landshövding och förste stadsläkare deltaga i sammanträdena och hade rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 121). Distriktsläkarna sorterade under hälsovårdsnämnden i Göteborg till 1952, då de flyttades till sjukvårdsstyrelsen (kommunalkalendern 1969 s 135). Smittskyddsläkare sorterade under kommunal Miljö- och hälsovårdsnämnd.
Hälso- och sjukvårdsnämnd vid landsting eller i kommun utanför landsting blev obligatorisk 1978 men kan ha olika benämningar. Landstingskommunala primärvårdsnämnder inrättades på 1980-talet i samband med att öppenvården byggdes ut; det var fråga om ett slags distriktsnämnder. Till en början kunde det bli en primärvårdsnämnd i varje kommun, som t ex i Skaraborgs län, men efter 10 år började man slå samman distrikten. Regionsjukvårdsnämnd kunde inrättas för samarbete mellan landsting i sjukvårdsfrågor. 1963 inrättades en sådan för Göteborgs stad och landstingen i Göteborgs och Bohus län, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län (Göteborgs kommunalkalender 1969 s 235). Tandvårdsnämnd se 13.7.
En del utbildningar har redan beskrivits under avsnitten Barnsjukhus, Öppenvård och Tandvård (13.5-7).
Läkarutbildning fanns tidigast vid universiteten i Uppsala och Lund. Karolinska medico-kirurgiska institutet i Stockholm grundades 1810 men läkarutbildning bedrevs långt tidigare i Stockholm under Collegium medicum, dvs läkarskrået. En av Karolinskas grundare var J J Berzelius, som blev professor i kemi och farmaci (=läkemedelslära) och försvarade institutet mot Uppsala universitet, som inte ville ha konkurrens. 1861 fick Karolinska Institutet examensrätt och 1906 rätt att promovera medicine doktorer; då hade det nått full jämställdhet med Uppsala. Medicinsk högskola inrättades i Göteborg 1948, men kurserna hade utvecklats sedan 1940. Medicinska högskolan blev medicinsk fakultet inom Göteborgs universitet 1954. Läkarutbildning finns numera även i Umeå och Linköping.
Utbildning till apotekare skedde i slutet av 1700-talet genom att antas till lärling; förutom gott uppförande krävdes kunskaper i latin. Farmaceutiska Institutet fanns i Stockholm 1837--1968-06-30, och det drevs av Apotekarsocieteten till 1881, då skolan blev statlig. Från 1895 krävdes studentexamen för att komma in. Institutet omvandlades 1968 till farmaceutisk fakultet vid Uppsala universitet med apotekar- och receptarielinje.
Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm hade ensamrätt till utbildning av sjukgymnaster 1864-1902, sedan tillkom enskilda utbildningar. Enligt 1934 års stadga för GCI (SFS 1934:350-351) var sjukgymnastutbildningen 1,5 år. Från läsåret 1958/59 flyttades den till Karolinska institutet och blev tvåårig. Utbildning fanns även vid Sydsvenska gymnastikinstitutet i Lund. På 1960-talet tillkom även utbildning i Göteborg. Idag (1996) ingår utbildningen i Vårdhögskola, som drivs av landsting eller kommunalförbund och i ökande utsträckning av staten.
Utbildning till sjuksköterska skedde från slutet av 1800-talet och fortfarande på 1960-talet i internat med kännbara personliga restriktioner för eleverna. Det nybyggda Akademiska sjukhuset i Uppsala 1867 inrättade sjuksköterskeutbildning. Det privata Sophiahemmet i Stockholm startade 1884 en utbildning som byggde på åttonde klass i flickskola. Där gavs tre års utbildning men sedan krävdes tre års tjänst vid hemmet, som hyrde ut privatsköterskor. Röda Korsets sjuksköterskehem började 1891 2-årig utbildning, som krävde förkunskaper motsvarande högsta klassen i elementarläroverk. Efter utbildning var eleven skyldig att tjänstgöra 1 ½ år. Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund började 1903 2-årig utbildning med förkunskaper motsvarande minst sjätte klassen i elementarläroverk och krävde ett års tjänstgöring efter utbildningen.
Fullständiga sjuksköterskeskolor startade vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm 1911 och vid Sahlgrenska i Göteborg 1912, som dock hade utbildat sjuksköterskor sedan 1870-talet. Förkunskapskrav var högre flickskola, efter 2-årig utbildning gavs betyg och det fanns ingen tjänstgöringsskyldighet vid sjukhusen. Även andra sjukhus ordnade utbildning för eget behov, men det fanns inga fastställda kursplaner och ingen legitimation. Från 1920 stod sjuksköterskeskolorna under tillsyn av en inspektris från Medicinalstyrelsen (Svensk uppslagsbok 1935). Kommunal sjuksköterskeskola skulle sedan 1923 godkännas av staten (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 171). Landstinget i Stockholms län hade sjuksköterskeskola 1940-70 vid S:t Eriks sjukhus och 1964-70 vid S:t Görans (Stockholms kommunalkalender 1969 s 524). Landstinget hade också Kevinge sjuksköterskeskola med arkiv 1958-72 på 2,8 hm (Arkivregister för Stockholms län).
Stockholms statliga sjuksköterskeskola startade 1939 (stadga 1939:437), Göteborgs 1954 (formell start 1/8 1953 men marskursen 1954 var den första) och Norrköpings 1962. Central myndighet var Medicinalstyrelsen, som gav legitimationen till läkare och även till sjuksköterskor från 1958. SFS 1954:352 är stadga för skolorna i Stockholm och Göteborg. I Göteborg var styrelsen för sjuksköterskeskolan även styrelse för barnmorskeläroanstalten (se 34.1); sjukhusdirektionen föreslog en ledamot och landstinget i Göteborgs och Bohus län en. I Stockholm föreslog Karolinska sjukhuset en ledamot (av minst fyra). Göteborgs statliga sjuksköterskeskola lades ned 1968-06-30 och de kommunala sjuksköterskeskolorna uppgick i landstingens Vårdhögskolor. SFS 1966:81 upphävde 1935:431 om statens godkännande av sjuksköterskeskola samt reglementet 1954:352.
Statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS) fick reglemente i SFS 1958:400, ändring 1965:426, upphävt 1966:754, då verksamheten tycks ha lagts under Skolöverstyrelsen (kungligt brev till SÖ 11/11 1966 med anvisningar gäller också barnsjuksköterskeskolan vars instruktion upphävdes genom 1966:753). SIHUS fanns kvar enligt SFS 1967:275 (=uppräkning av utbildningar och skolor som ger rätt till studiemedel). SIHUS hade teoretiska kurser i Stockholm och Göteborg, utbildade rektorer, instruktionssjuksköterskor (=lärare) husmor och avdelningssköterskor. SIHUS uppgick i Vårdhögskola.
En utredning hade 1916 föreslagit utbildning av undersköterskor, men någon sådan kom inte igång förrän 1946; den var avsedd som vidareutbildning av erfarna sjukvårdsbiträden och bedrevs vid sjukhusen. Utbildning till sjukvårdsbiträde, som tidigare skett enbart på arbetsplatsen, infördes i Göteborgs yrkesskolor 1958. 1958 skickade landstingsförbundet ut en utredning om sjukvårdsutbildning till landstingen, som då började ordna kurser dels för grundutbildning av sjukvårdsbiträden dels vidareutbildning till undersköterska. Härur utvecklades landstingens vårdskolor, som 1971 blev gymnasieskola med tvååriga vårdlinjer, från 1992 treåriga. I Göteborg, som låg utanför landsting, övertog den kommunala yrkesskolan 1961 undersköterskeutbildningen.