Skogsstaten tillkom 1638, då riksjägmästaren tillsattes och jägeristaten bildades (Nordisk Familjebok). Ämbetet inrättades genom 1634 års regeringsform, men riksjägmästaren avskaffades 1682 och ersattes av fyra jägerifiskaler. Titeln jägmästare är belagd redan 1551 och Överhovjägmästare från 1608. Enligt instruktion 1780 hade denne uppsikt över kronoparker, de kungliga jaktmarkerna och djurgårdarna men hade ingen tillsyn över skogsbruk. Bergs- och Kammarkollegium skötte centralt vissa ärenden rörande kronans skogsförvaltning. Landshövdingen hade 1635-1780 ett regionalt ansvar för skogsvård, från 1682 utan central myndighet. Överjägmästare ute i länen lydde under överhovjägmästaren 1780-1824, sedan åter under landshövdingen, men överhovjägmästaren blev chef för jägeri- och skogsbetjänte enligt en stadga 1808.
Skogskommissioner i länen började tillsättas i Götaland och Svealand 1683. De verkade under senare delen av 1600-talet för att gränslägga allmänningar, som kronan ansåg sig ha rätt till (=skogsregale). En föregångare var kommissionen över masthugget i Närke, Värmland, Västergötland och Dalsland 1674. Skogskommissionen i Skaraborgs län arbetade 1684-90, den i Älvsborgs län 1692-93. Socknen, häradet och landskapet fick bara nyttjanderätt till husbehov av allmänningarna. Under 1730-talet återfick dock socknarna sina allmänningar och från 1824 började kronan släppa härads- och landskapsallmänningarna. De senare delades upp på enskilda jordägare, men 1866 års skogsordning förbjöd uppdelning av häradsallmänning, liksom 1894 års skogsordning. 1932 års lag om häradsallmänning stadgade att den skulle tillhöra fastighetsägare inom häradet.
Regional övervakning av kronans skogar skedde 1682-1869 genom överjägmästare i länen, vars arkiv kan ha gått vidare till den senare domänintendenten, som dock inte sysslade med skogsbruk utan med jordbruk och fiske. Det fanns också en äldre lokal indelning i hejderiderier (hejde är tyska Heide=hed). Genom kungligt brev 19/3 1836 (SFS 1836:17) och 1838 års instruktion (1838:12) fick skogs- och jägeristaten en organisation som var relativt stabil till 1970-talet. Personalen var dels förvaltande och befallande, dels bevakande och verkställande. De förra utgjordes av överjägmästare, jägmästare och överjägare, de senare av underjägare (för kronoparker) och skogvaktare vid allmänningar som lagts under allmän vård m m. Instruktionen talar om distriktsförvaltare och revirförvaltare; distriktet var det regionala området, reviret det lokala. Distriktet förvaltades av en överjägmästare eller jägmästare, medan reviret normalt förvaltades av en överjägare (titeln försvann 1869). Fram till Skogsstyrelsens tillkomst 1859 fanns ingen egentlig central myndighet. Skogspersonalen ingick i landsstaten, dvs lydde under landshövdingen i respektive län. Skogsstyrelsen sysslade huvudsakligen med kronans skogar men hade också viss tillsyn över enskild skog.
1869 skedde nästa reglering av skogsstaten. Enligt kungligt brev 10/12 1869 (1869:73) och instruktion för skogsstyrelsen och skogsstaten (1869:66) skulle landet indelas i sex skogsinspektörsdistrikt; dessa var uppdelade i 74 revir. Distriktet skulle skötas av en skogsinspektör och reviret av jägmästare. Den bevakande personalen bestod av kronojägare (ej arkivbildare). En ny instruktion för skogsstaten 1889 (1889:67) innebar inga större förändringar, men skogsinspektörerna ersattes av nio överjägmästare. De fanns kvar tills regionkontor inrättades 1/8 1974. Antalet överjägmästardistrikt och revir varierade under den långa tidsperioden. I regionerna fanns ett regionkontor med skogsdirektör som chef. 1979 bildades särskilda nyttjanderättsförvaltningar för att förvalta bl a domänverkets jordbruk, bostäder och fritidshus. Dessa uppgifter hade tidigare skötts av regionkontoren.
Domänstyrelsen tillkom 1883 och hade inte bara ansvar för skog utan även för annan kronomark. Domänstyrelsen och skogsstaten blev affärsdrivande verk 1912, och kallades Domänverket från 1921. Domänstyrelsen och Domänverket hade tillsyn över att skogsordningarna efterlevdes, tills Skogsstyrelse återinfördes 1942, nu som centralt ämbetsverk för enskild skogsvård. Domänverket omorganiserades 1935, då förvaltningen av kyrkans skog hade lagts under stiftsnämnd (se 6.5). SFS 1935:48 ersattes av 1965:846.
Årsskiftet 1989/90 skedde en omfattande omorganisation med sikte på kommande bolagisering. Domänverket organiserades i divisioner. Regionkontoren och reviren upphörde och ersattes av ett mindre antal skogsförvaltningar som sorterade under divisionen Domän Skog. Nyttjanderättsförvaltningarna uppgick i division Domän Mark. 1/7 1992 bolagiserades Domänverket, då det helstatliga Domän AB bildades. 1/1 1994 bildades Assi Domän AB genom sammanslagning av Domän AB, ASSI och NCB. Det statliga bolaget privatiserades genom en omfattande utförsäljning av aktier till enskilda.
Följande uppställning visar myndigheterna inom skogsförvaltningen:
| Centralt | Regionalt | Lokalt |
|---|---|---|
| Överhovjägmästare 1608 | Jägmästare 1551- | |
| Riksjägmästare 1638-82 | Landshövding 1635-1780 | - " - |
| Jägerifiskaler 1682 | Överjägmästare 1682-1869 | - " - |
| Överhovjägmästare 1808 | ||
| Hovjägmästare 1824 | ||
| Skogsinstitut 1841-59 | Landshövding 1824-59 | - " - + hejderidare |
| Skogsstyrelse 1859-82 | Skogsinspektör 1869-88 | Revir 1838-1939 inom dessa |
| Domänstyrelse 1883- | fyra regioner för skogen | skogstrakt, bevakningstrakt |
| Domänverket 1921-92 | Domänintendenter (jordbruk) | Skogvaktare |
| Distriktskontor, överjägmästare | ||
| Regionkontor | 1974-89 | |
| Nyttjanderättsförvaltning | 1979-89 | |
| Skogsstyrelse 1942- (enskild skog) | Skogsvårdsstyrelse 1905- (enskild skog) | Kommunal skogskommitté |
Lokal och regional statlig skogsförvaltning saknades i Norrland före 1850-talet, beroende på att det inte fanns kronoparker. Detta förändrades när den s k avvittringen (avskiljande av statlig mark från enskild, jfr kap 1 och 18) tog fart vid mitten av 1800-talet. De största arealerna statligt ägda skogsmarker kom därefter att finnas i framför allt Västerbottens och Norrbottens län.
Genom kungliga brev 20/6 1855, 24/4 1856 och 20/4 1859 skapades en regional och lokal skogsförvaltning i Norrbottens och Västerbottens län samt genom det sistnämnda brevet även i Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs län. I Västerbotten och Norrbotten anställdes vardera en jägmästare och två överjägare. Länen uppdelades i tre revir, och dessa tjänstemän förvaltade varsitt. Jägmästaren skulle dessutom vara distriktsförvaltare för hela länet. Två skogsuppsyningsmän anställdes som bevakande personal i varje revir.
Så småningom utökades antalet jägmästare- och överjägarebefattningar. Enligt kungliga brev 24/2 och 31/3 1865 tillkom för Västerbottens och Norrbottens län en skogsinspektör, som hade båda länen som distrikt (1865:28). Ett skogsinspektörsdistrikt omfattande Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och en mindre del av Västerbottens län bildades genom kungligt brev 11/5 1866. 1869 indelades även övriga landet i skogsinspektörsdistrikt (1869:66, 73). De två norrländska distrikten delades i 35 revir med en jägmästare som förvaltare i varje. Det blev med tiden betydligt fler revir i Norrland än i södra Sverige, eftersom staten ägde mer mark i Norrlands inland.
I Västerbotten och Norrbotten inrättades till en början inga skogsvårdsstyrelser (se 12.3), eftersom 1903 års skogsvårdslag inte gällde dessa län. I stället gällde vissa speciallagar där som begränsade avverkningen av enskild skog, bl a den s k dimensionslagen (1903:79 s 23, 1915:250 och tidigare lydelser). Tillsynen över enskilt skogsbruk i Väster- och Norrbotten sköttes av skogsingenjörer, som ingick i skogsstaten men stod utanför den ordinarie förvaltningsorganisationen. De tillsattes enligt kungligt brev 26/4 1905. Genom kungligt brev 8/10 1915 uppdelades dimensionslagens tillämpningsområde i sex skogsvårdsområden med skogsingenjörer som förvaltare. Fem av dessa delades ytterligare en gång mellan skogsingenjören och en biträdande skogsingenjör. Dessa blev snart självständiga skogsvårdsområden. Skogsingenjörerna i Norrbottens och Västerbottens skogsvårdsområden är egna arkivbildare. 1924 fanns 11 skogsvårdsområden. 1/10 1924 indrogs skogsingenjörsbefattningarna, då specialbestämmelserna för Norrland upphävdes och ersattes av 1923 års skogsvårdslag (1924:182). Från 1/10 1924 inrättades skogsvårdsstyrelser även i Västerbottens och Norrbottens län.
Enskildas bruk av skog var reglerat sedan gammalt (stadgor 1542, 1558, skogsordningar 1647, 1664, 1683 och 1734 års lag). Nya skogsordningar utfärdades 1793, 1805, 1866 29/6, 1894 26/1, 1903. 1734 års lag innehåller detaljerade påbud och förbud, både för allmänningar och enskildas skog.
Byggningabalkens 10 kapitel säger:
§1. I oskift skog och mark må alle jordägare i by taga torv, näver, ved, timmer, gärdsel, löv och annat som till hus och gård tarvas, men ej föra det av bole eller åt annan sälja eller upplåta. - - -
§3. Masteträ må ingen hugga på kronoägor utan konungens befallningshavandes (=Landshövdingens) lov. - - -
§8. Skattebonde må nyttja sin enskilta skog till hustarv och salu; dock det så sparsamt att skogen ej utödes och hemmanet fördärvas. Vare ock skyldig att först taga vindfälle, torra trän, kvistar och stubbar till vedbrand, innan friske trän därtill fällas. Finnes skattebonde sin frihet missbruka, böte tio daler. - - -
Byggningabalkens kapitel 13:
§1. Ingen have makt å kronones ägor och allmänningar eller å skattejord att hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller å varjehanda annat sätt dem fördärva. Var som det gör, böte för ek och bok nio daler och för apel och oxel tre daler, allt till treskiftes, och gällde träs värde till konungen. - - -
§4. Finnes å allmänning eller å skatte- eller kronojord gammal och förtorkad ek eller bok, eller stå de åker eller äng till men och skada; söke den som det trä fälla vill eller skada därav lider, konungens befallningshavandes lov, och låte han (=Landshövdingen) genom jägeribetjänte och tvenne av nämnden det trä syna och förordne sedan vad skäligt och nyttigt prövas. Dock må ej något sådant trä fällas, förrän det med kronones hammar utmärkt är. - - - Apel och oxel må i thy fall saklöst fällas.
§5. Alle de där bärande trän å skatte eller kronjord hugga, skola plantera för vart trä tu(=två) av samma slag, men fyra där hygget å konungens park skett; vårde ock dem sedan, till dess de undan boskaps bet vuxne äro. - - -
Fäller eller tager man upp lönn, lind, alm, ask eller annat sådant trä, som större nytto med sig haver än andre ofruktbare trän, plantere andra i stället och vårde dem som sagt är. Gör han det ej, böte en daler för vart trä.
§6. När trä fälles, antingen till timmer, ved, gärdsel eller vad det helst är; skola topp och kvistar borttagas, att mulbetet därav ej skadas må, vid sex markers bot, och skola vid lika bot torre trän, vindfällen, ris och stubbar efter handen utrödjas.
Den gamla skogslagstiftningen var mest inriktad på ädelträd och mastträd samt på att skydda betet. Det blev annorlunda, när man från mitten av 1800-talet började använda barrträden till papperstillverkningen och marknaden ökade för industriellt framställda trävaror. De stora skogarna i Norrland skövlades snabbt.
I förarbetena till 1903 års lag angående vård av enskilda skogar föreslogs att man skulle inrätta skogsvårdsstyrelse i varje län. Förordningen om skogsvårdsstyrelser 24/7 1903 (SFS 1903:79) trädde i kraft 1905. Skogsvårdsstyrelse skulle finnas inom varje landstingsområde och bestå av tre ledamöter. Kunglig Maj:t utsåg ordförande och de övriga valdes av landsting och hushållningssällskap. Samma regler om ledamöterna finns i SFS 1941:350 (ny lag och förordning även i SFS 1923:212-213). Enligt SFS 1960:267 utsåg landstinget tre ledamöter och Kungl. Maj:t tre; länsjägmästaren, dvs chefstjänstemannen vid skogsvårdsstyrelsen blev självskriven ledamot. 1/7 1980 förstatligades skogsvårdsstyrelserna (1981:369, 370), men inordnandet i den statliga sektorn hade länge planerats. Enligt instruktionen för den centrala Skogsstyrelsen, som inrättades 1942 (1941:350) skulle skogsvårdsstyrelserna förse denna med behövligt underlag. Skogsstyrelsen kontrollerade också användningen av de statliga bidragen till skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelse har som huvuduppgift att främja och stödja den enskilda skogshushållningen. Den bedriver rådgivnings- och upplysningsverksamhet, utbildning, beståndsvård och avverkning, bygger skogsvägar, främjar återväxt och övervakar efterlevnaden av skogslagarna. Skogsvårdsstyrelse beslutar om statsbidrag till enskilda för skogsförbättring. Planering av skogsvägnätet sker i samråd med vägförvaltningen och länets skogsägargrupper. Skogsvårdsstyrelse projekterar och beviljar lån och bidrag för byggande av skogsvägar, biträder länsstyrelsen i krigsberedskaps-, fornminnes- och naturvårdsfrågor och samverkar vid beredning av regionalpolitiska frågor. Nytt reglemente finns i SFS 1960:622. Arbetsuppgifterna framgår av 1964:55 s 33 ff).
I förarbeten till 1903 års lag angående vård av enskilda skogar föreslogs också att kommunala skogsvårdskommittéer skulle tillsättas. De skulle bestå av tre ledamöter. Enligt SFS 1923:173 kunde skogsvårdskommitté tillsättas antingen på kommunens önskan eller på skogsvårdsstyrelsens, och detta upprepades i 1941:350. Skogsnämnd fanns i vissa kommuner. Göteborgs stad inrättade skogsnämnd 1921 för att sköta stadens skogar (kommunalkalendern 1936). Almunge kommun (senare Uppsala) har efterlämnat handlingar från skogsnämnd 1885-1966, och i Sjuhundra kommun (senare Norrtälje) har skogsnämnd åstadkommit en volym 1952-66. Skogsallmänningsnämnd i Faringe kommun (senare Uppsala) har avsatt tre volymer 1932-51. Landstingen skapade skogsallmänningar, t ex Skaraborgs läns landstings skogsallmänning från 1928, men de var inga gamla allmänningar utan inköpta skogsfastigheter. I Skaraborg förvaltades landstingets skogsallmänning av en styrelse med ledamöter från landstinget och det privata Skogssällskapet.
Skogsbrandstyrelse från 1938 var också en kommunal nämnd. Enligt skogsbrandlagen 1914:281 utgjorde varje socken en brandrote, som förestods av brandmästare, vald på kommunalstämma för tre år. Flera socknar kunde förenas till en brandrote. Enligt lagen om skogsbrand 1937:222 skulle, om inte skogsbrandstyrelse tillsattes, kommunalstämman på landet och drätselkammaren i staden ha denna uppgift (se även 40.1).
Enligt SFS 1946:741-742 inrättades tre servitutsnämnder, en för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, en för vardera Väster- och Norrbottens län för gamla servitut omfattande rättighet till skogsfång och mulbete. Ny lag i SFS 1959:517-518 med samma indelning gäller fortfarande 1994. Nämnderna skulle skicka sina handlingar till lantmäterikontoren (jfr 9.1).
Särskilda skogsyrkesinspektörer fanns till 1974 inom den statliga yrkesinspektionen för att kontrollera arbetsförhållanden och bostäder för skogsarbetare enligt SFS 1919:428 Lag om skyldighet att ordna härbärgen åt flottningsarbetare samt Skogshärbärgeslagen 1937:268. Skogsyrkesinspektionen hade två distrikt. Det norra bestod av Västernorrlands, Jämtlands, Väster- och Norrbottens län. Det södra bestod av övriga landet. I norra distriktet fanns en särskild inspektör. I södra fungerade chefen för arbetarskyddsstyrelsens skogssektion som inspektör. På Domänverkets mark biträdde jägmästarna med tillsynen.
Grundare av och chef för Skogsinstitutet vid Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm (1828-1915) var hovjägmästare af Ström, som 1824 fick högsta ansvar för landets skogsvård och skulle göra inspektionsresor över hela landet. Landshövdingen måste inhämta Ströms råd och yttranden i skogsfrågor. Från 1841 utvecklades Skogsinstitutet till en central myndighet, tills Skogsstyrelsen inrättades 1859. Institutet skulle genom kostnadsfri undervisning utbilda skickliga skogshushållare och utveckla skogsvetenskapen. För att bli antagen fordrades från 1885 att ha genomgått högre skogsskola vid Omberg eller Kloten. 1893 uppfördes institutet på ordinarie stat. Det gav 5 terminers undervisning vari ingick 2 somrars praktik. Man utbildade c:a 20 jägmästare per år. Institutet upphörde 1915, då Skogshögskolan tillkom. Skogshögskolan 1915-77 hade forstmästarkurs (lägre) och jägmästarkurs (högre).
1/10 1860 startade fyra statliga skogsskolor (stadgar 20/5 1860): Omberg i Östergötland, Tierp i Uppland, Böda på Öland (1895 flyttat till Bjurfors i Västmanland) och Hunneberg i Västergötland, som fanns till 1913. Föreståndare var jägmästaren i det revir där skolan låg. Skogshall i Södermanland hade startats på enskilt initiativ redan 1856 av hushållningssällskapet (se 18.1) med stöd av brännvinsmedel. Staten övertog Skogshall 1888 och 1915 flyttade skolan till Omberg. Enligt reglementet för Skogshall 1856 skulle eleverna utbildas praktiskt i gallring, utsyning, fröinsamling, sådd, plantering, kolning och jakt. Enligt läroplanerna 1856 och 1913 ingick både praktisk och teoretisk undervisning. Man fäste stor vikt vid väl- och rättskrivning, enklare matematik och geometri. Tjärtillverkning fanns på schemat till 1887. I början ingick också märkning av kreatur för skogsbete och patrullering. Trädgårdsskötsel infördes 1865, senare kom flottning, avvägning och dikning, skogshushållning, jakt- och naturkunskap samt författningskunskap.
Sillre startade i Medelpad 1861 men flyttades 1896 till Bispgården i Jämtland. 1864 tillkom Danielslund i Kristianstads län men flyttade 1883 till Kolleberga. I Värmland startade en skola vid Bosjö hytta 1860 av Jernkontoret och flyttades 1906 till Gammelkroppa. Hällnäs i Västerbotten tillkom 1905 och Älvsby utbildade skogsförmän 1955-70. Skogsinspektörerna vid Domänstyrelsen hade uppsikt över skogsskolorna.
Enligt Nordisk Familjebok meddelar kolarskola teoretisk och praktisk undervisning i konsten att framställa träkol. Den äldsta och största skolan var Jernkontorets praktiska kolarskola i Värmland; den ambulerade till en början men förenades 1901 med Värmlands och Örebro läns skogvaktareskola i Gammelkroppa. Kurserna började 1/9 och varade 7-8 veckor med c:a 35 elever per år. Jernkontorets kolarskola i Dalarna hade samma program liksom Gävleborgs läns kolarskola vid Voxna, anordnad av länets skogsvårdsskola. Undervisning i kolning gavs även vid skogsskola. Jönköpings läns skogsvårdsstyrelse har haft kolarskola. Jernkontoret hade en i Dalarna från 1877 som var nedlagd enligt Svensk uppslagsbok (1935). Domänstyrelsen drev en vid Bispgården i Jämtland med bidrag av Jernkontoret.
Från 1885 förberedde Omberg elever för inträde vid Skogsinstitutet men blev åter skogsskola 1915 och lades ned 1934. En tillfällig skogsskola fanns 1947-55 vid Kratte Masugn i Gävleborgs län och flyttades senare till Färna i Västmanlands län. Från 1/11 1915 fanns sju skolor med avgiftsfri ettårig kurs och fri bostad:
Hällnäs i Västerbotten, Bispgårdens kronopark i Jämtland, Bjurfors kronopark i Västmanland, Kolleberga kronopark i Kristianstads län, Grönsinka kronopark i Gävleborgs län, Hammersebo kronopark i Kalmar län samt Omberg. Dessutom fanns Värmlands och Örebro läns skogvaktareskola vid Gammelkroppa, med understöd av Jernkontoret, landstinget och hushållningssällskapen i Värmlands och Örebro län.
Till 1/9 1915 fanns högre skogsskolor i Klotens kronopark och Omberg. I Kloten fanns en fortsättningsskola från 1917 (stadga SFS 1917:544). Statens skogsmästareskola 1945-77 inrättades genom SFS 1944:812. Den gav högre kompetens än skogsskola, utbildade förvaltare och företagare. Ny instruktion i SFS 1970:551 upphävdes genom 1977:386, då den uppgick i Lantbruksuniversitetet Ultuna utanför Uppsala.
1956 fanns sex skogsskolor (stadga SFS 1951:521) samt statens förberedande skogskurser i Skinnskatteberg och Storsund. Central myndighet var Domänstyrelsen, men från 1/10 1963 blev det Skogsstyrelsen. C:a 1970 fanns sju skogsskolor, som 1971 inordnades i gymnasieskolan och numera drivs av landstingen inom Naturbruksgymnasiet. SFS 1970:330 och 1971:389 är instruktion för Statens skogsinstitut för utbildning av skogstekniker (kurser på 63 veckor) och för fortbildning. Dessa skogsinstitut upphörde 30/6 1979 (SFS 1979:603).