Översikt över arkivbildare
Tullkammare från 1600-talet med inloppsstation
Tullinspektion i länen 1600-talet - 1923
Generaltullstyrelsen (centralt ämbetsverk) 1825-
Tullstation 1876-
Tullexpedition 1905-1927
Gränstullstation 1923-28
Distriktstullanstalt 1928- (=tullkammare)
Centraltullkammare i Stockholm, Göteborg och Malmö, delad i tullhamns- och frihamnsförvaltning
Tulldirektion i regioner 1974-
Distriktstullkammare i regionerna och därunder tullstationer
Tullen tillhör de äldsta myndigheterna, eftersom det är ett gammalt påfund att beskatta handel genom att lägga tull på varorna. Tullinkomster var viktiga för statsbudgeten långt in på 1900-talet. På 1600-talet utarrenderades tullhanteringen till tullinspektorer i länen, som sedan hade lokala ombud (tullnärer, besökare) i städerna. Man skilde på landtull eller lilla tullen och sjötull eller stora tullen, dvs i princip inrikes- och utrikestull. Landtullen inrättades genom riksdagsbeslut 1622 och skulle betalas för alla inhemska varor som fördes till marknadsplats eller torg för att säljas. 1686 utökades detta till alla varor som infördes i städerna, om man inte redan hade betalt sjötull för import. Från början var landtullen helt skild från sjötullen men 1802 lades de samman och 1810/11 avskaffades landtullen. Brott mot bestämmelserna om landtull handlades av accisrätt i vissa städer 1672-1811 (jfr 3.5). Accis var en konsumtionsskatt som infördes med 1572 års tull- och accisordning; 1622 förordnades om accis på tillverkning och försäljning i städerna av bryggares, slaktares, fiskköpares månglares m fl varor. Tullnär vid lilla tullen = landtullen tjänstgjorde även som accismästare och tog ut avgifterna. Tullinspektoren satt i accisrätten t ex i Malmö. Enligt kunglig förordning 14/2 1811 skulle mål som tidigare handlagts av accisrätt i stället handläggas av sjötullrätt i stad med utrikes sjöfart, s k stapelstad, och i andra städer av rådhusrätt.
Inrikestullen fanns dock kvar längre. Städerna avskaffade den olika år. I Göteborg fanns till 1847 inrikes bevakningstullkammare som var huvudman för förpassningsinspektorer, som verkade 1811-43, och reseinspektorer 1828-57. Bevakningstullkammaren efterträddes av förpassningstullkammaren 1847-60. Förpassningsinspektorerna var stationerade på olika orter och skulle där efterspana olovligt infört gods. Reseinspektorerna patrullerade på vägar och marknader och kontrollerade transporter. 1860 upphörde bevakningen vid Göteborgs tullbommar och därmed inrikestullen för stadens del.
Sjötullen på utrikes varor förvaltades under Kommers- eller Kammarkollegium från 1600-talet. 1726-65, 1777-82 och 1803-12 var den utarrenderad till den privata Generaltullarrendesocieteten. 1813-24 fanns en kunglig tulldirektion och 1825 inrättades Generaltullstyrelsen som centralt ämbetsverk. Enligt instruktion för Lotsverket (jfr 14.1) 18/5 1825 (SFS 1825 s 116) skulle lotspersonalen samverka med tullen för att hindra smuggling. Tullförvaltningen gjorde också handelsstatistik, bevakade kronans rätt vid strandning, skeppsbrott och sjöfynd m m. Generaltullstyrelsen utfärdade redan 11/7 1865 gallringsbestämmelser för lokalt material, vilket medförde att många äldre tullanstalters arkiv totalförstördes. Strömstads tullkammare var typarkiv till 1974, vid andra tullkammare var gallringen omfattande. Tullförvaltningen antecknade avgifterna i tulljournal (senare kallad inkommande och utgående journal) som insändes till Generaltullstyrelsen för granskning. Man kunde också lokalt föra journaler över böter, passagerare, postpaket, bärgade varor, konfiskationer m m; alla journaler insändes för granskning till Generaltullstyrelsen.
Tullkammare omtalas på 1600-talet. Sjötullkammaren i Göteborg inrättades 1636 för utrikes varor. I kuststäder inrättades också inloppsstationer. Göteborgs låg vid älvmynningen vid Nya Älvsborgs fästning, alltså ganska långt från stadens hamn. Inloppsstationerna skulle hindra smuggling. Vid Älvsborg lämnade skepparen en specifikation och lasten inspekterades, men tullavgiften betalades inne i staden. Från 1690-talet inrättades i stället ett packhus, där skepparen kunde lossa varorna; tullen betalades när godset hämtats därifrån. 1710 uppfördes ett packhus vid hamnkanalens mynning i Göta älv (Packhusplatsen). I Göteborg fanns i slutet av 1700-talet in- och utgående sjötullkammare, nederlags- packhus- samt uppbörds- och konfiskationskontor, alltså fyra arkivbildande enheter. Ägare kunde efter tullinspektion av godset få lägga upp detta i ett magasin (= nederlag) och betala tull när varorna sålts. Konfiskations- och kassörskontoret skötte försäljning av konfiskerade varor. Packhusinspektionen i Göteborg 1837-62 ombesörjde förvaring, undersökning och vägning av förtullat gods. Packhusinspektionen lydde under tulldirektören. I vissa städer kallades tullkammaren inloppstullkammare. Karlstad fick inloppstullkammare, när det blev utrikes sjöfart på Vänern sedan Trollhätte kanal byggts ut 1840. Lysekil hade inloppstullkammare 1818-43, sedan tullkammare.
Tullkammare fanns i rikets stapelstäder, dvs städer med rätt att bedriva utrikes sjöfart, samt i några inlandsstäder. Skillnaden mellan stapelstäder och uppstäder fanns kvar till 1864 års näringsfrihetslagstiftning. Chef för tullkammare var tullförvaltaren, som lydde direkt under Generaltullstyrelsen före 1974. 1825 omtalas tulldistriktschef som tullkammares överordnade, men någon regional organisation fanns inte före 1928. Tullkammare hade oinskränkt förtullningsrätt i motsats till tullinspektion, tullstation och tullexpedition. Tullkammare utfärdade 1866-1955 mätbrev för fartyg, och skeppsmätarna (jfr 14.6) lydde under tullkammare till 1956.
Enligt 1831 års reglemente fanns tullkammare och tullinspektion. Från 1876 infördes tullstationer; 1905-1928 fanns även tullexpeditioner, som hade inskränkt förtullningsrätt. I Vaxholm fanns t ex en tullexpedition (Arkivregister för Stockholms län). Gränstullstation, som fanns längs finska och norska gränsen (jfr 8.3) 1923-28, hade oinskränkt förtullningsrätt, men de omvandlades 1/5 1928 till tullstationer.
Tullen hade vissa militära uppgifter, eftersom den skötte gräns- och kustbevakning (se 8.3-4) och chefstjänsterna omtalas som befäl. I Stockholm och Göteborg var tullförvaltningen på 1910-talet delad i sex avdelningar: tullkammare, uppbördskontor, konfiskations- och kassörskontor, packhusinspektion under ledning av överinspektör, nederlagskontor samt tullbevakningsinspektion under överinspektör. I Malmö fanns fyra avdelningar: tullkammare, uppbörds- och konfiskationskontor, packhus- och tullbevakningsinspektion. De olika avdelningarna bildade egna arkiv.
1923 försvann tullinspektionerna vid kusten och deras verksamhet sammanlades med tullstationerna. 1919 fanns tullinspektion i Dalarö, Sandhamn, Furusund i Roslagen, Bergkvara, Höganäs och Storskogen. Tullinspektion hade föreståtts av tullinspektor, och tullinspektorn i Furusund var karantänsbefälhavare på 1830-talet (jfr 26.1). 1923 lades också gränsinspektionerna ned. 1/5 1928 omorganiserades tullverket igen (SFS 1927:391) inklusive gräns- och kustbevakning. Tullkammare i Stockholm, Göteborg och Malmö kallades centraltullkammare och delades upp i förvaltning för tullhamn och frihamn. De övriga drygt 50 tullkamrarna blev distriktstullanstalter (fortfarande kallades de tullkammare) som under sig hade tullstationer.
Tullstationerna vid kusten hade endast inskränkt förtullningsrätt. I början av 1900-talet bekostades en del tullstationer av kommuner, bolag eller enskilda personer och hölls bara öppna under seglationsperioden, s k sommarstationer. En del av förvaltningarna vid kusten utgjorde även inloppsstationer, där särskild tullkontroll utövades över sjöfart från och till vissa städer. Tullstation förestods av uppsyningsman. I regel var det någon befattningshavare vid Kustbevakningen (se 8.4) som förordnades till föreståndare. Tullstation lydde direkt under Generaltullstyrelsen till 1/5 1928 men sedan under tullkammaren i distriktet. Tullstation är den minsta tullanstalten och finns där utrikestrafik förekommer tillfälligt och i ringa omfattning.
Sjötullrätt eller tullrätt var till 1831 en speciell domstol för brott mot sjötullförfattningarna och fanns i alla stapelstäder. Genom SFS 1831:20 flyttades uppgiften till rådhusrätten. Kristianstads sjötullrätt har handlingar från 1664 och domböcker från 1737, fast staden inte direkt är känd som sjöfartsstad. I Helsingborg fanns sjörätt 1761-66, sjö- och rådhusrätt 1811-27, men den tycks inte ha med tullen att göra utan med haveri och sjöförklaringar. Stockholm och Göteborg hade från 1831 särskilda avdelningar vid rådhusrätten för tullmål, men dessa särskilda tullrätter upphörde, i Göteborg genom kungligt brev 6/4 1858 och i Stockholm genom kungl brev 25/6 1917.
Enligt § 171 i tullstadgan den 1/7 1904 ska tullmål behandlas vid rådhusrätt i den stad där brottet begåtts eller upptäckts, eller om det sker utanför stad vid närmaste rådhusrätt eller gränstullrätt. Gränstullrätt var en specialdomstol för brott mot tullförfattningarna och skulle enligt stadgor från början av 1700-talet finnas i varje tullinspektionsdistrikt vid rikets gränser, där det ansågs behövligt. En undersökning av protokollen från gränstullrätten i Jämtlands län visar att det var fråga om smugglingsärenden. Ordförande i gränstullrätt förordnades av hovrätt enligt kungligt brev 13/2 1849. 1907:126 stadgade att gränstullrätten i Norrbotten skulle sammanträda minst sex gånger årligen. Från 1918 indrogs gränstullrätten i Jämtlands län (Funäsdalen i Härjedalen och Östersund) genom kungörelse 27/11 1917. Då återstod enbart gränstullrätten i Haparanda för Norrbottens län som drogs in 1933. Torneå tingslags häradsrätt blev då tullmålsdomstol för Haparanda, eftersom staden inte hade rådhusrätt utan låg under landsrätt.
Tullfiskal var åklagare i tullmål. De var stationerade i Malmö, Göteborg, Stockholm och Haparanda (Nordisk Familjebok). Tullkommissionens betänkande 2/11 1918 föreslog att tjänsterna skulle dras in och uppgifterna övertas av allmän åklagare, dvs stadsfiskal, men detta avslogs. Tullfiskalen i Haparanda drogs dock in 31/10 1924 och distriktet lades ihop med Stockholm. Tullfiskal kunde på stationeringsorten kontrollera tulluppbörden och medverka i beslagsmål, som sedan avgjordes av Generaltullstyrelsen. Tullfiskalen i Göteborg ansvarade för Göteborgs och Bohus län, Hallands, Kronobergs, Örebro, Värmlands och Älvsborgs län. Tullmålsdomstol infördes genom lag 8/6 1923 och är identisk med rådhusrätt i stad där det finns tullkammare eller tullförvaltning uppdelad i avdelningar, dvs större sådan. Om brottet skedde utanför stad, fungerade närmaste rådhusrätt som tullmålsdomstol.
Tullinstruktioner utfärdades i SFS 1958:38, 1965:706, 1970:961, 1984:988 (ändrad 1985:531), 1991:1524. Genom flygets ökade betydelse för införsel av varor och smuggling var den gamla förläggningen av tullanstalter till kusterna inte längre självklar. 1974 fick tullverket ny distriktsindelning, och 1985 omorganiserades det igen. Den regionala myndigheten kallades tulldirektion och blev chefsmyndighet för tullregionen, som delades i två avdelningar: kontroll- och taxeavdelning samt ett regionkansli. Kontrollavdelningen delades i en tullkriminal- och en kontrollsektion. Tulldirektionen har ett övergripande ansvar men ingen operativ verksamhet; den ligger hos tullkammare och tullstation.
1986 bestod tullverket av 21 distriktstullkammare, av vilka 7 var samordnade med den överordnade tulldirektionen, 18 tullavdelningar, 23 tullstationer, varav två obemannade, 18 tullkammare med 3 tullstationer varav två obemannade. Gränsbevakningen och kustbevakningen låg fortfarande under tullen. Kustbevakningen blev egen myndighet 1988 (se 8.4 och kap. 60). 1992 fanns fyra tullregioner ledda av tulldirektioner (Haparanda, Stockholm, Malmö, Göteborg), som inte längre samtidigt var lokala myndigheter, vilket de var i föregående organisation. Regionerna var indelade i 37 tulldistrikt under ledning av tullkammare. Därutöver fanns 19 tullstationer.
Bevakning av gränserna för att hindra att personer olovligt tog sig in i landet var en av tullverkets tre uppgifter. Gränsbevakningen i Dalsland, Värmland och Dalarna hade en särskild organisation. Gränsbevakningschefen där blev från 1923 också chef för tullstationer och gränstullstationer inom distriktet (Nordisk Familjebok). I övrigt var tullförvaltarna vid varje tullkammare också chefer för gränsbevakningen, liksom de var chefer för kustbevakningen (se 8.4).
Bevakningen längs norska gränsen har sedan 1800-talet (unionstiden) skett i samarbete, så att vissa gränsstationer är svenska och andra norska med bara en anstalt vid varje vägövergång. På 1860-talet bevakades gränsen i Värmland av 7 gränsridare, anställda inom tullverket. De skulle motverka smuggling. Från 1880-talet ökade antalet tullstationer och gränsposteringar, som kunde vara fasta eller tillfälliga. På 1930-talet var de som flest. Då hade Dalslands, Värmlands och Dalarnas gränsdistrikt 25 tullstationer och 28 gränsposteringar. Gränsposteringar har under 1900-talet bildat egna små arkiv. Från 1/5 1928 fanns sju gränsdistrikt: 1 Haparanda, 2 Kiruna, 3 Skellefteå, 4 Östersund, 5 Storlien, 6 Dalsland, Värmland, Dalarna, 7 Strömstad.
Patrullering skedde till fots, till häst, med cykel, motorcykel och båt. Den sköttes av gränsuppsyningsmän, som före 1923 kallades gränsridare. 1908 fanns totalt 141 gränsridare, varav 52 beridna, och några år senare fanns 11 i Strömstads tullkammardistrikt under befäl av tullförvaltaren i Strömstad, 53 i Dalsland, Värmland och Dalarna under befäl av gränsbevakningschefen, 7 i Jämtland under tullförvaltaren i Östersund och 70 vid gränsen mot Finland under tullförvaltaren i Haparanda. 1997 har tullen i Gäddede i Jämtlands län återgått till att kontrollera smuggling med hjälp av beriden personal (Sv. Dagbladet 29/9 1997). Till 1881 fanns en gränsbefälhavare i Haparanda. Enligt SFS 1942:59 bestod gränsmyndigheterna mot Finland av polis, tull- och passkontrollmyndigheter samt av militära förband, men detta var under andra världskriget.
Enligt Statliga myndigheter 1986 fanns 7 gränsbevakningsområden, 17 tullstationer (ej medräknat de norska och finska stationer man samarbetar i) och 2 gränsposteringar. Dessa lydde under sju tulldirektioner (fyra från 1992, jfr 8.2).
Gränsinspektion var en tullanstalt vid norska gränsen med inskränkt förtullningsrätt och förestods av gränsinspektör. Till sådan utsågs i regel någon befattningshavare vid gränsbevakningen. 1919 fanns gränsinspektioner i Medskogen och Funäsdalen i Härjedalen, men Medskogen tycks ha dragits in före 1920. Med 1923 års organisationsreform övergick verksamheten till gränstullstationerna. Dessa fanns vid allmän väg på många små orter vid gränserna mot Norge och Finland 1923-28. De hade oinskränkt förtullningsrätt och förestods av gränsuppsyningsman, i enstaka fall av tullmästare eller tulluppsyningsman, som i denna egenskap kallades gränstullstationsföreståndare. Genom 1928 års omorganisation inordnades gränstullstationerna under tullstationerna.
Gränstullkammaren i Karlstad var unik. Från 1923 ställdes gränstullstationerna inom distriktet för gränsbevakningschefen i Dalsland, Värmland och Dalarna under denne i stället för under vederbörande tullkammare. Gränstullbevakningen i Värmland började 1638, då gränstullen infördes. Den uppbars först enligt landtullförordningen men från 1696 i viss omfattning enligt sjötullförordningen. Till en början tycks gränstullen ha varit identisk med lilla tullen, men den växte ut till ett särskilt tullsystem. Tullkammare och gränstullkammare i Karlstad flyttade in i samma byggnad 1957, men det var fortfarande två myndigheter. Tullkammaren kontrollerade import och export i hamnen, medan gränstullkammaren bevakade gränsen och tog emot handlingar från gränstullposteringar och gränstullstationer. 1962 slogs de samman. Efter omorganisation 1974 sorterar tullstationen i Svinesund i Bohuslän under Gränstullkammaren i Karlstad.
Gränstullkammare fanns även i Haparanda från 1809, då den nya riksgränsen mot Finland drogs, men arkivet ingår i tullkammarens bestånd.
Gränsbevakningen försiggick till lands, kustbevakningen till sjöss. Kustbevakningen bedrevs till 1988 både av tullen och av militära myndigheter. Lotsutkik skötte också kustbevakning. Från 1600-talet bedrevs bevakning och kamp mot smuggling av tulljakter och andra båtar längs kusterna och till lands av beriden personal, strandridare. 1833-1904 sköttes kustbevakningen i vissa tulldistrikt militärt men inom tullverket. Beväpnad personal var kustchef, kustsergeant, kustvakt. Samtidigt fanns i andra distrikt civil kustinspektör, överuppsyningsman och uppsyningsman. Kustroddare och jaktbåtsmän stod lägst i hierarkin. På 1910-talet kom motorbåtarna till hjälp i bevakningen, tidigare var det åror och segel som gällde..
1905-22 fanns två särskilda kustbevakningschefer: en i Skåne-Blekinge och en i Hallands och Göteborgs och Bohuslän. I övriga tullkammardistrikt, alltså hela ostkusten, var tullförvaltaren, som var chef för tullkammaren, också chef för kustbevakningen. I Stockholm var det överinspektören vid tullbevakningen. Från 1922 fanns 22 distrikt som förestods av chefen för tullkammaren eller bevakningsinspektion inom distriktet, under överinseende av en kustbevakningsinspektör i Generaltullstyrelsen. Från 1/5 1928 fanns följande distrikt:
1 Haparanda 2 Luleå 3 Skellefteå 4 Umeå 5 Härnösand 6 Sundsvall 7 Gävle
8 Stockholm 9 Nyköping 10 Norrköping 11 Visby 12 Kalmar 13 Karlskrona
14 Åhus 15 Trelleborg 16 Malmö 17 Helsingborg 18 Halmstad 19 Varberg
20 Göteborg 21 Lysekil 22 Strömstad
Kustdistrikten omfattade ett eller flera tulldistrikt. Dessutom fanns c:a 200 fasta eller tillfälliga kustposteringar med egen arkivbildning. 1986 fanns 15 kustbevakningsområden och därunder 40 kustposteringar jämte 10 regionkustposteringar och 3 flygkustposteringar, som alla lydde under de sju tulldirektionerna enligt SFS 1984:988 (ändring 1985:531). Riksarkivets gallringsbeslut 142(1965) gäller kustdistriktschefsexpedition, nr 143 gäller kustpostering och kusttullmästare, så här fanns många arkivbildare.
Vid krig eller krigsfara ska kusten indelas i kustbevakningsområden och dessa i kustskyddsområden. Kustbevakning ingår i marinens uppgifter även i fredstid, vilket återspeglas i arkiven från Marindistrikt och Marinkommando (Krigsarkivets beståndsöversikt del 6). Sjöbevakningscentraler är gemensamma för kustbevakning och marinen.
Från 1988 blev kustbevakningen egen myndighet under Försvarsdepartementet med central ledning i Karlskrona (instruktion 1988:256, jfr kap. 60). Kustbevakningen har vid kontroll samma befogenhet som tullen. 1992 hade kustbevakningen c:a 600 anställda, drygt 50 fartyg, ett 60-tal mindre båtar och tre flygplan. Förutom gränsskydd, tullbevakning och sjöräddning görs insatser vid hot mot den marina miljön. Man samverkar med kuststationer för radiotrafik med fartyg (jfr kap. 30).