Kyrkoarkiven är ett sammanfattande begrepp för de handlingar som statskyrkans församlingspräster genererat. De två stora delarna i kyrkoarkiven är kyrko- eller folkbokföringen samt den kyrkokommunala verksamheten, dvs protokoll och räkenskaper från beslutande och förvaltande kyrkliga organ. En tredje grupp inom kyrkoarkiven utgörs av handlingar från frivillig kyrklig verksamhet t ex söndagsskola, syförening, diakoni m m; det materialet är mestadels från 1900-talet.
Folkbokföringen eller kyrkobokföring, som det tidigare hette, var enligt 1686 års
kyrkolag en uppgift för pastor i varje församling eller pastorat, om flera församlingar
hade gemensam präst. Det fanns kyrkobokföring före 1686, eftersom en del biskopar
införde detta i sitt stift, t ex Johannes Rudbeckius i Västerås 1622. I många städer förde
också prästerna anteckningar före 1686 för att hålla reda på de kyrkliga förrättningarna,
dvs anteckna dop, vigsel och begravning. Dessutom skulle församlingsbornas
kristendomskunskaper och årliga nattvardsgång antecknas i katekismi- eller
husförhörslängder. Dessa förrättningslängder fortsatte som borgerlig registrering av
landets invånare.
Längderna över döpta, vigda och begravda blev födelse- och dop- lysnings- och vigsel eller död- och begravningsböcker. De äldsta husförhörslängderna från slutet av 1600- eller början av 1700-talet är inriktade på att redovisa folks kunskaper i de kristendomsstycken, som antecknades i olika kolumner. Däremot skrev inte alltid prästen upp födelseår. Det kommer ibland först 1749, då befolkningsstatistiken infördes. Prästerna skulle då på grundval av sina längder redovisa antalet födda, vigda och döda samt anteckna hur många invånare varje socken hade, fördelat på kön och åldersgrupper. Då började det bli mer viktigt att hålla reda på födelseår, men i de första husförhörslängderna efter 1749 skrevs förmodligen födelseåren enligt muntliga uppgifter, och man kan inte räkna med att siffrorna är helt korrekta. Först på 1800-talet brukade prästerna ordentligt sätta ut födelsedatum och födelseförsamling. Tidigare skrev man kanske bara födelseförsamling, när någon flyttade in och då hade med sig flyttningsattest från utflyttningsförsamlingen. En sådan attest kunde man ha med sig vid flera flyttningar, och den stannade kvar i den församling där personen blev långvarigt boende, eller när papperet var fullskrivet.
Församlingsprästen skötte den civila folkbokföringsuppgiften och utgjorde pastorsämbete. Även frikyrkornas medlemmar, som från 1860-talet kunde utträda ur statskyrkan, skulle folkbokföras av statskyrkans präster. En del präster demonstrerade i början sin motvilja genom att anteckna barnen i frikyrkliga familjer som odöpta och namnlösa.
Rätten att ha egen kyrkobokföring inom främmande trossamfund går i princip tillbaka på Gustav III:s toleransedikt 1781, som fick till följd att Stockholms katolska församling bildades 1784, även om verksamheten är äldre. Rätten att ha egen kyrkobokföring inom mosaiska församlingar reglerades genom Kommerskollegii cirkulär 13/8 1838. Den första mosaiska församlingen bildades i Stockholm 1774. Förutom i Göteborg och Malmö fanns även folkbokföring i mosaisk församling i Kalmar 1886-1937 och Oskarshamn 1889-1920-talet. En framställning från mormonkyrkan att få ha egen kyrkobokföring avslogs genom kunglig resolution 27/6 1902.
Fram till 1910 hade vissa främmande trossamfunds församlingar rätt att föra egna församlingsböcker. Från 1911 ska deras medlemmar vara folkbokförda inom Svenska Kyrkan (1910:144), men församlingarnas medlemsregistrering kan ha fylligare uppgifter. I Göteborg måste främmande församlingars medlemmar från 1/5 1883 bokföra sig i respektive territoriell församling, men genom kunglig resolution 25/1 1895 återfick de rätten till separat kyrkobokföring.
1947-1991 fanns 23 kyrkobokföringsinspektörer (instruktion SFS 1946:594, jfr folkbokföringsförordningen 1946:469). I sina distrikt kontrollerade de pastorsämbetenas folkbokföring, som med tiden alltmer kom att skötas av anställda kyrkoskrivare efter bestämda regler, som utfärdades av Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden från 1947 (CFU utfärdade ny instruktion för kyrkobokföringsinspektörer 3/4 1968), från 1971 av Riksskatteverket. Kyrkobokföringsinspektörernas verksamhet upphörde egentligen 30/6 1991, när folkbokföringen överfördes från pastorsämbetena till skattemyndigheterna, men några av dem fortsatte att inspektera medlemsbokföringen inom svenska kyrkan, som från 1/7 1991 åter för register över förrättningar samt ett medlemsregister , allt i regel på ADB. Kyrkobokföringsinspektörernas arkiv är små och utgörs mest av protokoll och korrespondens.
De äldsta längderna över födda, vigda och döda fördes på olika sätt av olika präster, och även husförhörslängderna kunde utformas olika, även om de flesta fördes på tryckta blanketter. Först på 1860-talet införde man standardiserade förtryckta böcker i alla församlingar, och först då blev flyttningslängderna obligatoriska. Längderna över födda, vigda och döda var kronologiska, men husförhörslängden var topografiskt eller kameralt upplagd, dvs man antecknade personerna under sitt hemvist. Där var personen i fråga kyrkoskriven, vilket inte alltid var detsamma som bostaden. Prästen hade ofta husförhörslängden med sig när han var ute på husförhör och då antecknade han direkt de förändringar som skett sedan föregående år t ex avlidna, födda barn och utflyttade. Längderna över födda, vigda och döda skrevs ibland först av klockaren eller en biträdande präst i kladdböcker och renskrevs sedan årligen eller i längre intervall. Husförhörslängderna brukade användas 5 eller 10 år, sedan skrevs de om helt och hållet. I Göteborgs stift tycks man under 1700- och början av 1800-talet i stället ha haft ett husförhörslängdshäfte per år, och det häftet sparades inte alltid. Bundna volymer var man mer noga med, och biskopen kontrollerade vid sina visitationer att kyrkoböckerna fanns i behåll. Brandsäkra arkivrum började inte byggas i prästgårdarna förrän då landsarkiven började sin verksamhet i början av 1900-talet. Därför har många äldre kyrkoarkiv förstörts av brand. En och annan husförhörslängd kan också ha tappats bort på besvärliga vägar.
Flyttningslängderna var från början frivilliga och hade inte samma status som de längder som påbjöds i kyrkolagen. Bilagor och attester gallrades i regel successivt. Flyttningsbetyg kan dock finnas från 1700-talet. Även bilagor och underlag till 1900-talets folkbokföring har gallrats, med 10-20 års frist.
Under slutet av 1800-talet kom husförhören ur bruk. Läs- och kristendomskunskaper kontrollerades i stället av folkskolan, som sköttes av statskyrkan, i en del landsförsamlingar till 1951 (jfr 19.3). Från 1895 bytte husförhörslängden beteckning och kallades i stället församlingsbok, men den fördes efter samma principer. 1895 infördes också en bok över obefintliga, fast många präster hade redan från 1860 antecknat personer, som var skrivna i socknen men försvunnit, i en lista längst bak i husförhörslängden.
Från 1947 infördes en s k personakt, dvs ett blad som följde en person från församling till församling under hela livet. I denna personakt antecknades de olika församlingarna, där vederbörande bott, men inte adresser vid flyttning inom församlingen. För kvinnorna antecknades barnen - först från 1968 antecknades barnen även på faderns personakt, tidigare antecknades bara barn fött utanför äktenskap på fadern. T o m 1967 insändes dessa personakter till Statistiska centralbyrån (SCB) från den församling, där vederbörande dog, men från 1968 stannade de i stället i dödsförsamlingen. SCB har överlämnat personakterna 1947-67 till landsarkiven, där de förvaras i läns- års- och församlingsordning. Personakter för emigranter och obefintliga sändes däremot aldrig in till SCB.
1969 upphörde den gamla lysningen, dvs att äktenskap i förväg kungjordes från predikstolen tre söndagar för att ge tillfälle för protester t ex om någon redan var trolovad med annan person. Lysnings- och vigselboken ersattes från 1970 av Äktenskapsbok, som fördes på lösblad, men prästerna skulle fortfarande göra hindersprövning, dvs kontrollera att vederbörande inte var syskon eller redan gifta. Födelse- och dopbok samt död- och begravningsbok fortsatte dock i den gamla formen, fast kyrkoskrivarna klagade över att läkarnas dödsattester angav dödsorsak så utförligt att det inte rymdes i kolumnen.
Från 1947 infördes personnumren. Man införde maskinellt framställda register över församlingarnas invånare, och då kunde man söka både alfabetiskt, efter födelseår och efter bostadsort, dvs man hade tre ingångar, om man bara visste i vilken församling en person vistats. SCB inrättade en Riksbyrå för folkbokföringen 1947 och i varje län fanns en länsbyrå. Varje län tilldelades en nummerserie, vilket innebär att man av personnumret kan utläsa var personen var bosatt 1947 eller födelselänet för personer födda från 1947. Invandrare placerades i en 9-serie. Den nionde siffran visade kön (jämn för flickor). 1968 infördes en tionde siffra, som var en matematiskt uträknad kontrollsiffra till födelsenumret.
1968 datoriserades folkbokföringen delvis. Pastorsämbetena förde fortfarande sina uppgifter manuellt, men de skickades in för bearbetning till länsstyrelsen, där enorma SAAB-maskiner framställde nya registerkort, s k paviler. Samtidigt infördes församlingsbok på lösblad, som också framställdes maskinellt. Man fick inte längre skriva om en hel församlingsbok manuellt - däremot fick man lägga upp supplementband, vilket många församlingar gjorde för att slippa lösbladssystemet. I de gamla bundna böckerna hade man strukit utflyttade och döda på sidorna och skrivit in nya personer. I lösbladssystemet ställde man av inaktuella blad och framställde nya. I stora stadsförsamlingar med mycket omflyttning fick man enorma mängder avställda församlingsblad, och det gick inte längre att få samma överblick över en familjs utveckling, som man kunde i de gamla böckerna. T ex när ett barn i en familj fyllde 18 och blev myndigt, bröts det bokföringsmässigt ur familjen och placerades längst ner bland fastighetens invånare, även om barnet bodde kvar hos föräldrarna. Alla de gamla kyrkobokföringsuppgifterna fanns fortfarande i systemet, som var vattentätt i motsats till t ex 1800-talets då man fortfarande kunde begära flyttningsattest till okänd ort. Från 1/7 1991 förändrades systemet i samband med att skattemyndigheten tog över och blev helt datoriserat. Eventuella framtida uttag är fortfarande oklara (1995).
Förutom den gamla indelningen i församlingar med ett visst geografiskt område, fanns det en del församlingar som hade annan indelningsgrund. Göteborgs stad hade till 1/5 1883 inga territoriella församlingar. Det fanns en församling för svenskar, som senare kallades Domkyrkoförsamlingen. Det fanns en för tyskar, Christine, som sedan fick en svensk avdelning och blev Christine svenska församling. Det fanns en för garnisonen, dvs alla militärerna och de civila som arbetade där, en för hospitalet, en för fattighuset. På 1800-talet hade man dock inte längre någon fast indelningsgrund. Domkyrkoförsamlingen, Kristine och Garnisonsförsamlingen var de tre stora. Men från 1883 1/5 infördes vanliga territoriella församlingar.
Det fanns garnisonsförsamlingar även i andra städer. Malmö hade en sådan 1710-1927. Göteborgs garnisonsförsamling bytte 1883 namn till Varvsförsamlingen, och omfattade då bara personalen vid Nya Varvets flottstation. Den upphörde också 1927. Stockholm hade flera regementsförsamlingar (Svea och Göta Livgardes, Livgardets till häst, Svea Artilleriregementes) och Amiralitetsförsamling från 1600-talet med kyrkoråd som styrelse, där eskaderchefen, senare stationsbefälhavaren, var självskriven ordförande till 1864. Från 1927 hette den Skeppsholms församling och omfattade anställda vid marinen (Stockholms kommunalkalender 1933 s 448). Den fanns kvar enligt 1969 års kommunalkalender men har numera upphört. Stockholms icke-territoriella församlingar lydde under Hovkonsistorium, medan vanliga församlingar låg under domkapitlen.
Hospitalsförsamling fanns också i flera städer med hospital. I Stockholm utgjorde Danvikens hospital från 1500-talet egen församling till 1887, då den lades samman med Katarina. Göteborg hade hospitalsförsamling 1627-1883, Malmö 1786-1928, och lilla Skara hade hospitalsförsamling till 1832, då de intagna flyttades till Vadstena. Hospitalsförsamlingen i Skara bestod av de intagna, personalen och de som i övrigt var bosatta i hospitalet. Arkivet omfattar födelse- vigsel- och dödbok 1738-1831. Gävle hade hospitalsförsamling, som upplöstes 1839 (arkiv ej bevarat) och Härnösand 1845-1891.
Vid fängelser, lasarett, mentalsjukhus och järnvägsbyggen fördes särskilda kyrkoböcker av fängelse- och sjukhuspräster. Dessa finns ibland i respektive institutions arkiv men kan också ha förts över till ortens kyrkoarkiv. Vid fabriker fördes ibland också folkbokföringslängder.
I Stockholm finns fortfarande Hovförsamlingen, som enligt kunglig förordning 30/9 1910 omfattar kungen och hans familj, ämbets- och tjänstemän vid slotts- hov- och stallstaterna, betjäning med familjer, även efter pensionering (Stockholms kommunalkalender 1969 s 846). Hovkonsistorium lär ha inrättats 1662 under överhovpredikanten; enligt instruktion 28/1 1681 fick detta konsistorium samma rätt och myndighet som andra konsistorier, dvs domkapitel. I ärenden rörande kungliga livgardet skulle regementsprästerna deltaga i konsistorium. Amiralitetsförsamlingen lades under Hovkonsistorium 1792. 1927 upplöstes regementsförsamlingarna och endast hovförsamlingen och Skeppsholms församling blev kvar under hovkonsistoriet (Stockholms kommunalkalender 1969 s 845).
Hovförsamlingen har även kallats slottskyrka, men slottsförsamling fanns vid flera kungliga slott t ex Kalmar. Lappförsamling var också en icke-territoriell församling. Person skriven i en sådan församling tillhörde inte någon kommun. Enligt Nordisk Familjebok fanns fyra sådana församlingar i Jämtlands län: Hotagen, Frostviken, Kall (Undersåker) och Hede.
Utlandsförsamlingarna lydde under ärkebiskopen och Uppsala domkapitel t o m 1988. Enligt kyrkomötets beslut sorterar de sedan under Nämnden för Svenska Kyrkan i Utlandet (=SKUT).
De är följande:
Sofiaförsamlingen i Paris som startade med predikant 1626
Ulrika Eleonora församling i London från 1710
Viktoriaförsamlingen i Berlin 1903
Gustafsförsamlingen i Köpenhamn 1912
Olaus Petriförsamlingen i Helsingfors 1921
Margaretaförsamlingen i Oslo 1931
Svenska församlingen i Buenos Aires 1945 (under avveckling)
Sofiaförsamlingen i Paris fick sitt namn 1914, men redan 1626 anställdes en luthersk predikant, magister Jonas Hambreaus, i Paris för studenter, anställda vid beskickningen, militärer m fl. Verksamheten fortsatte till 1806. Sedan förordnades en legationspredikant 1859 och 1877 bildades en församling. Sofiakapellet var svensk kyrka 1878-1906. Sofiakyrkan invigdes 1913.
Församlingen i London grundades 1710 och fick sitt namn 1728. Församlingen ställde sig först under Skarabiskopen Jesper Svedberg, men efter hans död övergick den till ärkestiftet. Viktoriaförsamlingen i Berlin fick kyrka 1922 och kyrkoherdetjänst 1924.
1876 beslöt riksdagen att inrätta sjömansprästtjänster i Kiel och West Hartlepool.
Dessutom har det funnits församlingar i Amerika och en S:a Katharina församling i Petersburg - arkivet från den senare finns på riksarkivet. Ärkebiskopen hade ursprungligen överinseende över svenska kyrkans församlingar i utlandet, men 1696 överlät ärkebiskop Svebilius Amerikaärendena på sin domprost Jesper Svedberg, och när Svedberg blev domprost i Skara tog han med sig uppgiften dit. Men från 1732 tycks utlandsförsamlingarna åter ha lagts under ärkestiftet. Det fanns flera församlingar i Amerika som tidvis hade tät kontakt med Uppsala och skickade kyrkoboksutdrag: Wicacoa 1753/54 och 1784 (i Philadelphia), Christina 1753/54, 1764 och 1784 (i Wilmington), Racoon och Pennsneck 1753/54 samt början av 1770-talet, Manathany 1760, Kings Essing och Upper Merion 1784.
Skattelängder är äldre än folkbokföringslängder. Jordeböckerna är skattelängder, eftersom skatten beräknades på jordinnehavet. Jordeböckerna har namnen på gårdsägaren eller brukaren som skulle stå för skatten men i regel inga andra personuppgifter. Från början av 1600-talet infördes emellertid skatter som räknades efter människor. Mantalspengar var en personlig skatt 1635-1938 (jfr 3.1).
Mantalspenningen medförde att man började bokföra skattebetalarna i mantalslängder, som också var kameralt upplagda. När mantalspengarna avskaffades 1938, fortsatte man att skriva mantalslängder, eftersom folkbokföringsorten 1/11 avgjorde i vilken kommun man skulle betala skatt. De gamla mantalslängderna tog upp hushållens föreståndare, i regel mannen men även änkor eller ogifta som hade eget hushåll. Hushållets övriga skattepliktiga medlemmar, hustrur, vuxna barn och tjänstefolk, antecknades inte med namn utan blev bara streck i kolumner. De som var för unga eller för gamla för att betala antecknades inte alls. Därför kan man knappast beräkna hushållens storlek efter mantalslängderna. Om mannen befriades från skatten p g a sjukdom eller därför att han var soldat, men hustrun var arbetsför, skulle mantalspenning utgå för henne, men hon var fortfarande namnlös. Födelseår och flyttningar intresserade i regel inte den som skrev mantalslängden, dvs mantalskommissarie eller häradsskrivare.
På landet skötte häradsskrivaren, som lydde under landshövdingen (jfr 5.3), mantalsskrivningen tillsammans med prästen. I stad sköttes den av magistrat eller kronokassör, eftersom mantalsskatten var statlig. I städerna fanns också mantalskommissarie, t ex inrättades en sådan tjänst i Göteborg 1761, vars innehavare till en början ensam skötte skattskrivningen. Formellt fanns mantalskontor för civil folkbokföring och mantalsskrivning bara i Stockholm och Göteborg, men mantalskontor har bildat arkiv även i andra städer (jfr 3.1). I Göteborg förde församlingarna ganska summariska personalförteckningar i stället för husförhörslängder, och där blev folkbokföringen dubbel genom att mantalskontoret förde mantalsböcker, som tog upp alla invånarna.
Stockholm hade 1878-1926 en mantalsnämnd (instruktion 24/5 1878, ny 19/3 1920) som bestod av Överståthållaren eller Underståthållaren som ordförande, polismästaren, förste stadsläkaren, två ledamöter valda av stadsfullmäktige, ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnderna samt förste folkskoleinspektören (Stockholms kommunalkalender 1933 s 98). Stockholm hade ett speciellt system för sin folkbokföring 1878-1926. Staden delades i 16 rotar och i varje distrikt skulle en roteman hålla öppen expedition för allmänheten och föra mantalsbok, in- och utflyttningslängd, födelse- och dödbok, bok över obefintliga och roteregister. Pastorsämbetena hade inte klarat att bokföra den snabbt växande befolkningen. Husförhörslängderna, som i staden blivit allt mindre meningsfulla, avvecklades för de territoriella församlingarna. Församlingsbok, som infördes 1895, behövde inte heller föras i Stockholm. Pastorsämbetena lämnade dock fortfarande till Statistiska Centralbyrån årliga summariska folkmängdsuppgifter, nominativa utdrag över födda, vigda och döda, emigranter och immigranter.
Rotemännen i Stockholm lämnade uppgifter om den mantalsskrivna befolkningen, emigranter och immigranter och folkräkningslistor vart tionde år. Sådana listor ersatte utdragen ur husförhörslängd och församlingsbok. Rotemännen övertog mantalskommissariens uppgift att förrätta mantalsskrivning när mantalsnämnden inrättades. Rotemannen var också i vissa ärenden lokal företrädare i kommunal hälsovårds- och fattigvårdsnämnd. Till 1897 var roteman skyldig att besöka varje fastighet och granska de av fastighetsägare inlämnade mantalsuppgifterna. För personforskning i Stockholm är det alltså rotemansarkiven som används. 1926 fanns i Stockholm 26 rotar. Då lades folkbokföringen under ett centralt mantalskontor och mantalsskrivningen återgick till mantalskommissarien under Överståthållarämbetet.
Förutom allmän civil, kyrklig och skattebokföring av invånarna har andra former av folkbokföring funnits. Sjömanshusen, som inrättades från mitten av 1700-talet (14.2), förde särskilda liggare över på- och avmönstring. När sjömanshusen avvecklades, fanns ett centralt sjömansregister 1970-84, som hade lokaler i anslutning till sjömansförmedlingen i Göteborg. 1984 överfördes registret till Sjöfartsverket i Norrköping (jfr SFS 1985:438 instruktion för Sjöfartsverket).
Regementen förde rullor över indelta och värvade soldater från 1600-talet och framöver.
Vid flottans stationer i Karlskrona och Stockholm registrerades båtsmän. En historik finns i Underdånigt betänkande avgivet av de för utredning i frågan om lindring av båtmanshållet 4/12 1868 i nåder förordnade kommiterade (tryckt 1871). Båtsmanskompanierna i Karlskrona rekryterades från kuststräckan Blekinge-Halland (Krigsarkivets beståndsöversikt 6 s 128 ff). 37 volymer båtsmanskontrakt 1849-67 har bevarats av Regementsskrivaren för båtsmanshållet, samt 10 volymer husesyner av båtsmanstorp 1777-85 (KRA 6 s 100). Båtsmanskompanierna i Stockholm rekryterades från ostkusten samt Bohuslän (KRA 6 s 227). SFS 1884:45 är en instruktion för de fyra inspektörerna för båtsmanshållet. Då rekryterades båtsmän även från inlandet.
Norra distriktet = Norrlands och Roslagens kompanier
Östra distriktet = Smålands, Tjusts, Ölands, Gotlands, Östergötlands och Södermanlands kompanier
Södra distriktet = Blekinge och södra Möre kompanier
Västra distriktet = Hallands, Bohusläns och Västergötlands kompanier
SFS 1884:46 är en utförlig instruktion för chefen vid flottans båtsmanskompanier. Båtsmanskompanierna avvecklades 1905-19.
Enligt 1885 års värnpliktslag, förnyad genom SFS 1901:58, indelades landet i inskrivningsområden, som var knutna till infanteriregementen 1886-1901 (Krigsarkivets beståndsöversikt 3 s 575 ff, jfr kap. 53). T o m 1901 skedde inskrivning av värnpliktiga till flottan i resp. inskrivningsområde. Från 1902 kom de som redan var inskrivna vid sjömanshus att tillhöra ett sjörullföringsområde (Göteborg, Härnösand, Karlskrona, Malmö, Stockholm, Strömstad enligt KRA 3 s 751 ff). 1902-42 skedde inskrivning av värnpliktiga sjömän vid sjörullföringsområden (KRA 3 s 741 ff). Strömstad upphörde 1927 och Karlskrona fanns inte 1928-37. Från 1942 skedde inskrivning av värnpliktiga sjömän åter vid inskrivningsområde. En tabell över inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner kopplade till sjömanshus finns i SFS 1937:759.
Inskrivningsområde betecknades från 1902 med län eller länsdel (se Krigsarkivets beståndsöversikt 3 s 637 ff). Chef var inskrivningsområdesbefälhavare, som hade sin expedition vid regementet. SFS 1941:970 om inskrivningsområden ändrades genom 1960:410, som även gällde val av ledamot i inskrivningsnämnd. Inskrivningsnämnd bestod av en regementsofficer som ordförande och två ledamöter valda av landsting eller stad utanför landsting. Den biträddes av läkare och rullföringsbefälhavare (Svensk Uppslagsbok 1935). För varje sjömanshus fanns en inskrivningsnämnd enligt värnpliktlagen 12/6 1925 § 18 (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 243). 1969 upphörde landets indelning i inskrivningsområden; i stället gjordes indelning i värnpliktskontor med inskrivningscentraler (se kap. 53 samt Krigsarkivets beståndsöversikt 3 s 753 ff).
Inskrivningsrevision fanns 1920-42 och var förordnad för ett inskrivningsområde med landshövdingen som ordförande och tre ledamöter valda av landsting eller stad utanför landsting (Svensk Uppslagsbok 1935). Inskrivningsrevisionen prövade samvetsömma värnpliktsvägrare samt prövade och avdömde besvär över inskrivningsnämnds beslut. SFS 1920:303, gällande t o m 1925, stadgade för första gången om bedömning av samvetsbetänkligheter hos värnpliktiga. Inskrivningsrevisionen ersattes 1942 av ett centralt Inskrivningsråd, som i sin tur ersattes av Värnpliktsnämnd 1969 (Krigsarkivets beståndsöversikt 1 s 472).