4. STADENS STYRELSE OCH FÖRVALTNING

 

1. Stadens kännetecken

Stad är ett gammalt juridiskt begrepp, importerat från Europa via hanseaterna vid Östersjön under senare delen av medeltiden. Hansan var ett förbund av fria handelsstäder sedan 1200-talet. Stadens särställning markerades genom Magnus Erikssons stadslag 1349, tryckt 1618 med kunglig stadfästelse. Man hade ända till 1736 skilda lagar för stad och landsbygd. En stad hade ett torg, där både stadens och landsbygdens varor kunde säljas. Staden hade privilegier, som man brukade be varje ny regent bekräfta, och i staden fanns hantverk och handel. Stadens borgare, dvs de som förvärvat burskap=medborgarskap, betalade avgifter och deltog i gemensamma arbetsuppgifter och i stadens styrelse. Alla invånare i en stad var inte borgare. Det var först kungen, sedan Kunglig Maj:t som beviljade stadsrättigheter. I städerna fanns uppgifter som måste lösas gemensamt. I staden utvecklades därför "kommunala" organ långt innan de borgerliga kommunerna tillkom 1863. Stadens näringsrättsliga särställning upphörde 1864, men i stället tillkom en del förordningar som enbart gällde städerna eller stadsliknande samhällen. Staden måste tillämpa ordningsstadgan från 1868, brand- hälsovårds- och byggnadsstadga från 1875. Därigenom kom stadens kommunala verksamhet att skilja sig rätt mycket från landsbygdens fram till mitten av 1900-talet.

 

Stadens speciella arkivbildare

Allmän rådstuga = alla burskapsägande, från 1918 alla vuxna invånare

Magistrat från 1600-talet - 1964 = borgmästare och rådmän. Magistratus=ämbetsman

Stadens/borgerskapets Äldste 1619-1862, valda representanter för borgerskapet

Drätselkommission i vissa städer 1813-1860-talet, en förvaltning sammansatt av ledamöter av magistraten och valda representanter för borgerskapet

Stadsfullmäktige 1863-1970 valda av allmän rådstuga 1863- , vid kommunalval 1920-

Drätselkammare 1863-1970 tillsatt av stadsfullmäktige, obligatorisk 1930-

Stadsstyrelse för stad under landsrätt 1863-1970 enligt kungligt reglemente för varje stad

Stadskollegium i större städer 1920- enligt statligt fastställda reglementen

Stadsstyrelse med kommunalborgmästare och kommunalrådmän 1920-64

Kommunfullmäktige och kommunstyrelse från 1971, då det juridiska begreppet stad avskaffades

Notarius publicus förekom i städer sedan 1600-talet. Det var stadsskrivaren som i den egenskapen kunde sätta upp formellt bevittnade handlingar för staden eller enskilda. Enligt växelstadgan 1748 skulle notarius publicus på anmodan utfärda växelprotester, bevittna underskrifter, bestyrka riktigheten av avskrifter, övervaka utlottning och hjälpa allmänheten att upprätta handlingar. Protokoll skulle utfärdas över växelprotester, och de små arkiven innehåller mest sådana. I regel fungerade borgmästare, rådman eller annan ämbetsman i stadens förvaltning som notarius publicus. I stad utan magistrat beslutade den kommunala handels- och sjöfartsnämnden under slutet av 1800-talet om det behövdes en notarius publicus och kunde tillsätta en sådan. Enligt 1903 års förteckningsplan för rådhusrätt och magistrat förutsattes handlingar från notarius publicus ingå i deras arkiv (1903:104).

SFS 1882:49 ersattes av 1945:196, och enligt denna skulle en stad ha notarius publicus. I stad utan magistrat var kommunalborgmästaren (från 1920) notarius publicus, annars fungerade någon ledamot av magistraten som sådan. I Stockholm förordnade Överståthållaren notarius publicus. 1964 upphörde magistraten, och enligt 1964:679 skulle länsstyrelsen förordna notarius publicus i stad. 1964:679 upphävdes av 1981:1363, och enligt 1982:327 ska i varje län finnas minst en notarius publicus; länsstyrelsen förordnar vederbörande och bestämmer verksamhetsområde. Numera betraktas notarius publicus som en kommunal arkivbildare men tidigare ansågs de vara statliga.

2. Magistrat och stadsstyrelse under statlig kontroll

Stadens råd var på medeltiden en domstol, men på den tiden skilde man inte på dömande och förvaltande myndigheter, så borgmästaren och rådstuvurätten (efter rådstugan, dvs lokalen där den samlades) blev även en styrelse för staden. Som utövare av administrativ myndighet började stadens råd kallas magistrat under 1600-talet, då städernas förvaltning reglerades från 1619 och den statliga styrningen ökade. Landshövdingen hade från 1635 överinseende över magistraten. Magistraten bestod av borgmästare och rådmän. Magistrat fanns även i städerna i Skåne, Halland och Blekinge under danska tiden. Rådmän och borgmästare valdes ursprungligen av borgarna, men under senare delen av 1600-talet började landshövdingen tillsätta dem. Senare utsågs borgmästaren av Kunglig Maj:t bland tre kandidater föreslagna av borgerskapet. I mindre städer kombinerades borgmästarsysslan med annat ämbete vid magistraten. Först 1749 föreskrevs att borgmästare skulle ha juridiska kunskaper - han var ju ordförande i rådhusrätten. Före 1723 års riksdagsordning var borgmästare självskriven ledamot av riksdagens borgarstånd; därefter valdes han i tävlan med övriga borgare. Borgmästare kunde vara överexekutor, dvs verkställa indrivning (jfr 3.6).

Stockholm hade en speciell styrelseform (se 4. 4). Göteborg fick genom privilegierna 1621 också en säregen förvaltning. Staden skulle utan förmedling av ståthållare eller guvernör (landshövdingen tillkom inte förrän 1635) lyda direkt under Kunglig Maj:t. Den lokala myndigheten skulle utgöras av en burggreve som representerade kungamakten, tre borgmästare och generalstadsråd på 25 medlemmar. I instruktionen 1639 ändrades detta till burggreve, tre presidenter och 12 rådmän, men i början av 1680-talet indrogs burggreven och stadens styrelse kom att likna övriga städers (Göteborgs kommunalkalender 1957 s 2 f). Göteborg hade dock två borgmästare, justitie- och politieborgmästaren. Den förre hade juridiska uppgifter, och den senare, som även kallades handels- och politieborgmästare, ansvarade för ordning m m (politi=ordning).

Magistraten skulle fungera som statsmaktens kontrollredskap och samtidigt bevaka stadens intressen. Dess ställning gentemot borgerskapet var inte reglerad, så att ett aktivt borgerskap kunde få ett större inflytande över den lokala stadsförvaltningen. Magistraten var stadens styrelse till 1863, även om borgerskapets organ kom att ta över många befogenheter.

Magistraten skulle förvalta stadens jord och statliga medel, sköta kronouppbörden, dvs skatten till staten, passväsendet till 1860 (jfr kap. 25) och inkvartering av soldater; den övervakade att de uppgifter som borgerskapet skulle sköta gemensamt fungerade tillfredsställande t ex skjuts- och gästgiveri, båtsmanshåll, väg- och gatuhållning, brandförsvar, polis, hälsovård, och fattigvård. Den skulle vara överexekutor, förrätta val av riksdagsman och borgmästare samt enligt 1862 års kommunallagar även val av stadsfullmäktige. I hamnstäder som inte inrättade särskilt sjömanshus från mitten av 1700-talet, ansvarade magistraten även för registrering av sjömän och fartyg.

Staden Östersund fick enligt fundationsbrevet 23/10 1786 en speciell styrelseform. I judiciellt avseende skulle staden ligga under Brunflo tingslags häradsrätt, alltså under landsrätt, men i ekonomi- och ordningsärenden under landshövdingen och landsstatens tjänstemän. 1798-1830 hade man i stället en ordningsman, som valdes av borgerskapet och tillsattes av landshövdingen, och 1830-36 en justitiarie, som fungerade ungefär som en borgmästare. Justitiarie fanns även i andra städer; Vaxholm behöll benämningen längst. Östersund fick 1838 en municipalstyrelse med drätselkommission, men från 1858 inrättades rådhusrätt och magistrat.

Från 1863 hade magistraten fortfarande viss tillsyn över kommunala myndigheter i staden men inte beslutanderätt i kommunala angelägenheter. 1863-1930 utgjorde magistraten fortfarande stadsstyrelse i städer med rådhusrätt, men samtidigt fanns stadsfullmäktige, som valdes av samtliga röstberättigade på allmän rådstuga. Endast personer med viss inkomst eller förmögenhet hade kommunal rösträtt 1863-1918. Stadsfullmäktige beslutade i rent kommunala angelägenheter men kommunicerade inte direkt med högre statliga myndigheter utan detta sköttes via magistrat och landshövding.

På 1900-talet skulle magistraten övervaka att stadsfullmäktige och stadens kommunala styrelser iakttog laga former i sin verksamhet. Till 1954 förrättade också magistraten allmänna val i staden och förmedlade stadskommunens förbindelser med högre statliga myndigheter. Från 1955 (ny kommunallag) upphörde magistratens överinseende över staden, den s k legalitetskontrollen. Magistraten avskaffades 1964.

Det fanns också särskilda stadsstyrelser fr o m 1863 i städer, som låg kvar under landsrätt (liksom Östersund), dvs de inrättade ingen rådhusrätt (SFS 1862:14 förordning om kommunal styrelse i stad §§ 54 och 56). Kunglig Maj:t beslutade då i varje särskilt fall genom reglemente hur stadens styrelse skulle se ut. Förslag till sådant reglemente upprättades av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga. Enligt SFS 1920:324 skulle stadsstyrelse bestå av kommunalborgmästare och minst två kommunalrådmän. I stad som fått stadsrättighet före 1921 skulle dock gälla vad som bestämts om styrelsen i särskilt reglemente.

 

3. Kommunal stadsstyrelse

Vissa beslut rörande stadens förvaltning fattades sedan gammalt av burskapsägande på allmän rådstuga. Protokoll från allmän rådstuga återfinns oftast bland magistratens protokoll, som i sin tur finns bland rådhusrättens (jfr 1.2). Från 1863 motsvarade allmän rådstuga kommunalstämman i en landsbygdskommun, fast den sammanträdde mer sällan. Allmän rådstuga var beslutande i en stad med mindre än 3.000 invånare - en sådan behövde inte inrätta stadsfullmäktige - och valde stadsfullmäktige från 1863. När allmän kommunal rösträtt införts 1918, minskade rådstugans roll, eftersom den då utgjordes av stadens hela vuxna befolkning. Enligt SFS 1930:252 (Om kommunal styrelse i stad, kap. 3 §§ 37,39) skulle i en stad utan stadsfullmäktige allmän rådstuga hållas två gånger per år inför magistraten, men det var en tom paragraf, eftersom nästan alla städer hade stadsfullmäktige. Formellt var det fortfarande allmän rådstuga som valde stadsfullmäktige vart fjärde år. Länsstyrelse eller magistrat kunde förordna om extra rådstuga.

Genom 1938:109 bestämdes att stad med över 700 invånare skulle inrätta stadsfullmäktige. Om invånarantalet sjönk under 700, skulle stadsfullmäktige bibehållas ändå. Stad med mindre än 700 invånare kunde överföra beslutanderätten till stadsfullmäktige efter fyra år, dvs då upphörde allmänna rådstugan. 1938:108 hade motsvarande bestämmelser om kommunalstämma resp. kommunalfullmäktige. I kommunallagen 1953:753 var allmän rådstuga borta. 1953:754 upphävde 1930:252 med alla tillägg.

Enligt lagen om kommunal styrelse i stad 1930:252 skulle drätselkammare finnas i varje stad (4 kap § 52), och den skulle förvalta stadens egendom, sköta ekonomin (=drätseln) och stadens allmänna uppdrag enligt reglemente, som skulle godkännas av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och sedan av magistraten insändas till länsstyrelsen för fastställande. Enligt denna lag skulle drätselkammare normalt bli stadens verkställande och förvaltande organ, dvs vara stadens styrelse, men 1920 års styrelseform med kommunalborgmästare fanns kvar i somliga städer, och äldre reglementen likaså.

Flera städer hade före 1862 inrättat drätselkommission som skötte stadens ekonomi och även fungerade som dess styrelse. Stockholms drätselkommission inrättades 1813. I den ingick fyra magistratsledamöter och sex borgare valda av Stadens Äldste. Överståthållaren var ordförande. Borgerskapet hade alltså majoritet. Drätselkommissionen i Stockholm övertog den stadskommunala medelsförvaltning som handelskollegium hade haft och övertog även stadskamrern och hans kontor. Byggningsbokhållaren flyttades till drätselkommissionen från ämbets- och byggningskollegiet, och dessutom skulle stadsarkitekt och stadsingenjör stå till drätselkommissionens förfogande. Drätselkommissionen skulle i första hand förvalta stadens fastigheter och övriga tillhörigheter samt ta hand om de inkomster som var anslagna till rådhusrätten, kronouppbördsverket m fl. Drätselkommissionen var dock inte stadens högsta myndighet, utan vissa ärenden skulle hänvisas till magistraten och de femton äldste (Stockholms kommunalkalender 1969 s 5).

Uppsala inrättade drätselkammare 1816. Den valdes då av allmän rådstuga för två år och hade åtta ledamöter. Landshövdingen var ordförande. Drätselkammaren i Uppsala ansvarade för finanser, byggnader och trädplanteringar. Göteborg fick drätselkommission från 1819 genom kungligt brev 21/5 samma år. Landshövdingen var ordförande och dessutom ingick tre ledamöter valda av borgerskapet vid allmän rådstuga och tre ur magistraten, av vilka politieborgmästaren var självklar och fungerade som vice ordförande.

Från 1863 ersattes städernas drätselkommissioner efterhand av drätselkammare, som var en rent kommunal styrelse. Magistratens rätt att tillsätta halva antalet ledamöter upphävdes genom förordning om kommunal styrelse i stad 21/3 1862. Drätselkammare i stad motsvarade kommunalnämnd på landet. Enligt kommunallagen 1953 3 kap.§ 29 var drätselkammaren styrelse i stadskommun, om inte Kunglig Maj:t på förslag av stadsfullmäktige förordnat om stadskollegium. 1953:754 upphävde 1930:252 med alla tillägg.

Ett par större städer införde stadskollegium som styrelse i stället för drätselkammare. Stockholm fick stadskollegium 1920. I Göteborg fanns stadskollegium från 1932 med reglemente fastställt av länsstyrelsen 15/1 1932. Helsingborg hade också stadskollegium. I Göteborg delades stadsstyrelsen mellan stadskollegiet och drätselkammarens första avdelning; drätselkammarens andra avdelning förvaltade fastigheterna. Enligt kommunallagen 1953 fick inte drätselkammare vara delad från 1955, och i Göteborg blev då stadskollegiet ensamt styrelse, medan drätselkammaren skötte den ekonomiska förvaltningen. Drätselkammare ersattes 1971 av kommunstyrelse i alla städer.

 

4. Stockholms stadsstyrelse

Stockholm fick en särskild styrelseform. Rikets styrelse utgjordes enligt 1634 års regeringsform av kollegier, som var fem centrala ämbetsverk med en riksämbetsman i vardera. Något liknande infördes 1636 i Stockholms stad, då de icke-judiciella ärendena som tidigare handlagts av borgmästaren och rådet delades på fyra s k kollegier: justitiekollegiet, som var det förnämsta och även dömande, handels- ämbets- och byggningskollegium. Handelskollegiet hade utvecklats ur Fraktkammaren som nämns på 1500-talet. Ämbetskollegiet hade uppsikt över skråväsendet - ett skrå kallades ämbete. 1672 tillkom politiekollegiet, lett av politieborgmästaren, som skulle svara för ordning och säkerhet. Samtidigt lades byggnings- och ämbetskollegium samman. 1674 flyttade Förmyndarkammaren, som hade tillsyn över omyndigas medel, till justitiekollegiet och politiekollegiet fick ta hand om renhållningen. Politiekollegiet hade också formellt hand om stadsvakten, som var föregångare till polisen (se 24.1) fast den tog snart Borgerskapets Bemedlingskommission hand om. Politiekollegiet organiserade också brandskyddet, som senare övergick till Brandvaktskasseadministrationen.

Förutom dessa två förkommunala organ omtalas i Stockholm båtsmansavgiftskommission, börsdeputerade, deputerade för bakugnstaxering 1735-41, deputerade för krogreglering 1731-32, deputerade för stadens styrelse 1742-45. Deputerade är detsamma som en kommitté eller en kommission.

Båtsmanskompanierna i Stockholm från 1636 omtalas i inledningen till förteckningen över Politiekollegiets arkiv på Stockholms stadarkiv. Borgerskapet skulle i fredstid bekosta 100 man. Denna skyldighet förvandlades omkring 1840 till en extra avgift (vakansavgift). Debitering, uppbörd och redovisning av denna uppdrogs åt båtsmanshållskommissionen, som bestod av sju personer valda av borgare och fastighetsägare, som var båtsmanshållsskyldiga. Båtmanshållskommissionen avskaffades 1864, då drätselnämnden inrättades. Båtsmanskompanierna i Stockholm rekryterades från ostkusten men även från Bohuslän (Krigsarkivets beståndsöversikt 6 s 227 som enbart uppger 1800-talsmaterial). Båtmanskompanierna avvecklades 1905-1919 att döma av arkivbildningen vid Karlskrona och Stockholms flottstationer.

Borgerskapets bemedlingskommission inrättades 1710 för att sköta taxering för inkvarteringsavgiften, som ersatte den personliga inkvarteringen av soldater, samt utrustning av stadsvakt och båtsmanskompani. 1720 fick bemedlingskommissionen hand om all "kommunal" uppbörd i Stockholm och härur utvecklades det kommunala uppbördskontoret (jfr 3.4). Bemedlingskommissionen fanns kvar 1969 för att förvalta borgerskapets enskilda fonder. Brandvaktkasseadministrationen 1788-1863 under Överståthållaren bestod av två ledamöter av magistraten och 10 husägare. Den skulle sköta nattbevakningen med hjälp av den brandvaktsavgift som samtliga husägare betalade. 1850 övertogs uppgiften av polisen. Därefter skulle brandvaktskasseadministrationen endast uppbära medlen.

1822 sammanslogs politiekollegium med byggnings- och ämbetskollegium, och sedan blev det sammanläggning med handelskollegiet 1850, som därefter kallades handels- och ekonomikollegium. Från 1846 var kollegierna avdelningar under magistraten, och från 1850 var de bara två. Under Handels- och ekonomikollegium lydde kronouppbördskontor och uppbördskontor, tills Överståthållarämbetet tog över, samt stadsarkitekt och stadsingenjör till 1874; sedan låg dessa under byggnadsnämnden (jfr 31.3).

Stadskamrern var från 1673 chef för handelskollegium och hade även hand om kronouppbörden i Stockholm till 1763, då en uppbördskammare för kronoskatt inrättades. Då drätselkommissionen inrättades 1813 lades stadskamrern under den (jfr ovan avsnitt 3). I Stockholm inrättades från 1863 drätselnämnd i stället för drätselkammare, och alla gamla "kommunala" kommissioner avskaffades utom bemedlingskommissionen. Drätselnämnden hade från 1864 tre avdelningar. Den första skötte finanserna och stadskamrern var dess chef. Han blev kvar även enligt förordningen 12/12 1872 för Stockholms stads styrelse och har bildat eget arkiv före drätselkommissionen men är förtecknad tillsammans med denna (inledning av C F Corin, Stockholms stadsarkiv).

Drätselnämndens andra avdelning tog hand om inkvartering av soldater, brandvaktskassa och båtsmansavgifter. Tredje avdelningen skötte gatu- och ljushållning samt vattenledning, som tidigare haft särskilda styrelser. 1880 sammanslogs drätselnämnden, men 1883 delades den igen: avdelning 1 för finanserna, avdelning 2 för byggnadsväsen, gatuhållning, belysning och vattenledning. 1919 infördes fastighetsnämnd för att förvalta stadens byggnader, och drätselnämndens andra avdelning upphörde 1920. De tekniska uppgifterna fördelades på olika nämnder och styrelser och därefter skötte drätselnämnden i Stockholm bara finanserna.

Särskilda kommunallagar för Stockholm utfärdades ända fram till den gemensamma kommunallagen 1977. Enligt 1862 års kommunallag för Stockholm skulle det finnas ett beredningsutskott bestående av stadsfullmäktiges ordförande, vice ordförande och 10 ledamöter med suppleanter utsedda för ett år i sänder av och bland fullmäktige. Beredningsutskottet ersattes av stadskollegium som ett permanent förvaltningsorgan 1920 1/4.

Borgarråden är något speciellt för Stockholm. I andra städer kallades motsvarande heltidsanställda politiker kommunalråd. Stadsfullmäktige valde borgarråden för fyra år. De bildade gemensamt en borgarrådsberedning, som förberedde ärenden som borgarråden föredrog i stadskollegiet. Varje borgarråd ansvarade för en rotel (=avdelning av ärenden). Ordförande i borgarrådsberedningen skulle även vara ordförande i drätselnämnden (kommunalkalendern 1969 s 23 f). Stadskollegiet utsåg bland borgarråden ordförande i stadens nämnder och styrelser. 1969 fanns det nio borgarråd.

 

5. Borgerskapets egna förvaltningsorgan

Allmän rådstuga utgjordes av samtliga borgare. Ett urval av borgare ingick i Borgerskapets Äldste eller Stadens Äldste, även kallat De Äldstes Råd. Det var en fullmäktigeförsamling, som både kunde besluta och verkställa - man skilde inte på beslutande och verkställande organ i äldre förvaltning. Enligt 1619 års stadga rörande städernas administration skulle De Äldste revidera stadens räkenskaper, och i 1620-talets stadsprivilegier fick äldsterådet en fast plats i stadsförvaltningen. Enligt kungligt brev 1758 15/2 skulle borgarna själva välja sina Äldste, som skulle finnas i alla städer. 24 ledamöter skulle uttagas bland 48 personer valda av borgerskapet. Endast de som beviljats burskap kunde rösta och väljas. 1620-talets privilegier föreskrev att platserna skulle fördelas lika mellan handlande och hantverkare. I många småstäder infördes inte Äldste, det räckte med allmän rådstuga, när borgarna var få.

I vissa städer tycks äldsterådets verksamhet enbart ha bestått av sammanträden inför magistraten, men äldsterådet i andra städer hade enskilda överläggningar. Ingen författning preciserade närmare dess myndighet. I Stockholm och Göteborg var äldsterådets makt begränsad, men i medelstora städer kunde det ha större inflytande. I Göteborg stred magistraten och äldsterådet om makten under 1700-talet, tills man 1810 kom överens om en fördelning. Redan 1752 fastslog en kunglig resolution att borgerskapet inte kunde nekas rätt att gemensamt med magistraten disponera stadens enskilda medel, dvs kommunala skatter och avgifter (Göteborgs kommunalkalender 1975 s 19). Äldsterådet skötte bl a inkomsttaxering, brandskydd och menighetsbestyr, dvs personliga tjänster ålagda borgerskapet t ex brandvakt, inkvartering av soldater m m. Särskilda organ kunde inrättas för detta och rullor över deltagarna upprättades. Inkvarteringskommissioner fanns i flera städer med garnisoner (jfr 31.1). Äldsterådets kompetens gällde enbart borgare, inte det växande antalet stadsbor utan burskap. Stadens äldste i Karlshamn har efterlämnat ett arkiv på drygt 100 volymer.

Från 1863 avskaffades Borgerskapets äldste i de flesta städer, när stadsfullmäktige inrättades, men i några (Stockholm, Uppsala) blev de kvar långt in på 1900-talet men med andra funktioner. I andra städer hade drätselkommissioner, fattigvårdsstyrelser, brandkommissioner, skjuts- och åkeristyrelser osv övertagit äldsterådets befogenheter och från 1863 ersattes de av drätselkammare, som blev det allmänt förvaltande kommunala organet.

 

6. Vad innefattas i begreppet stadsarkiv?

Under rubriken Stadsarkiv har landsarkiven inordnat inte bara Rådhusrätt och magistrat utan även många andra arkivbildare, av vilka en del snarare är kommunala än statliga. Lunds landsarkivs beståndskatalog tar upp följande:

 

Accisrätt i Karlshamn -1799 (jfr 3.5)

Auktionskammare i Karlskrona 1771-1907 (jfr 17.1)

Borgerskapets äldste i Sölvesborg 1768-1862 ( beståndskatalogen s 201)

Brobyggnadskommitté i Karlskrona 1816-36

Branddirektion i Lund 1808-20 (jfr kap. 40)

Byggnadsdirektion i Lund 1832-53

Drätselkammare i Karlskrona 1821-65

Drätselkommission i Karlshamn 1845-62 (s 179)

Ekonomidirektion i Helsingborg 1776-78

Fattigvårdsdirektion i Sölvesborg 1833-62 (s 202) i Helsingborg 1776-91 (jfr kap. 20)

Fattigvårdsnämnd i Laholm 1781-1842 (s 219)

Hall- och manufakturrätt - 1846 (se 1.6 och 16.1)

Hamnkommitté 1850-78 (jfr 14.5)

Handelsförening i Karlshamn -1863

Handelssocietet i Karlskrona 1770-1838 (jfr 17.2)

Inkvarteringskommission i Karlskrona 1791-1821 (s 194, jfr 31.1)

Karantänsbefälhavare och Sundhetsnämnd i Karlshamn (jfr 26.1-2)

Kommissorialrätt i Ystad 1734 (jfr 1.6)

Kommunalborgmästare

Kronokassör och kronouppbördskassör (jfr 3.4)

Kämnärsrätt - 1848 (jfr 1.2)

Nattvaktskommitté i Karlshamn 1821-76 (jfr 24.1)

Notarius publicus i Karlskrona 1810-1969 (jfr 4.1)

Nödhjälpsdeputation i Karlskrona 1790-93 (s 194)

Poliskammare i Karlskrona 1829-83 (jfr 24.1)

Posträtt i Karlskrona 1831-32 (jfr 28.3)

Sjötullrätt i Karlskrona -1831 (jfr 8.1-2)

Sjörätt i Helsingborg 1761-66, 1811 (s 247)

Slottsrätt i Karlskrona 1817-37 (s 191 jfr 1.6)

Stadsfogde i Skanör-Falsterbo 1818-1946 (jfr 3.6)

Stadskassör inom Halmstads rådhusrätt och magistrat (s 207, 209)

Sundhetsnämnd se Karantänsbefälhavare

Taxeringskommitté i Karlshamn 1830-1903, Ängelholm 1853-1916 (s 239, jfr 3.3; taxeringsnämndsdiarier 1937-38 ingår i Varbergs rådhusrätt (s 221)

Tingshusbyggnadsskyldige i Landskrona domsaga (jfr 1.1)

Överexekutor 1879-1964 (jfr 3.6)

 

Landsarkivet i Göteborg har delvis samma system men har till Stadsarkiv också fört: Expropriationsdomstol, Inskrivningsdomare, Polis, Sjömanshus, Stadsfiskal, Stadsläkare, Ägodelningsrätt, Övervakningsnämnd. I landsarkivet i Härnösand ingår Sjötullrätt i Piteå stadsarkiv, liksom 1 volym från Piteå Societetshus och Piteå stads minuteringsbolag 1864-71, dvs ett brännvinsbolag (jfr kap. 38). Andra landsarkiv torde ha ytterligare tolkningar av vad som kan inrymmas i begreppet. Dessutom kallas kommunarkiven i större städer Stadsarkiv, vilket kan öka förvirringen.

Editering för HTML: Ralph Haglund, juni 2005