1. ALLMÄNNA DOMSTOLAR

Inledning

Domstolar som är knutna till en speciell typ av verksamhet behandlas under resp område t ex tullrätt i 8.1-2, posträtt i 28.3, hyresnämnd under 31.4. Skattemålsdomstolar behandlas dock både i 3.7 och i detta kapitels avsnitt 4, eftersom de utvecklats till allmänna förvaltningsdomstolar med andra typer av ärenden än överklagad taxering. Militära domstolar som krigsrätt och den äldre krigshovrätten behandlas bland Försvarets lokala och regionala arkivbildare (kap. 57), även om de följer det civila mönstret i andra instans med krigshovrätt och amiralitetskammarrätt; tredje instans, Högsta domstolen, är densamma för militära och civila mål.

Domstolarna betraktas som statliga myndigheter, även om kämnärs- och rådhusrätt i städerna hade starka kommunala inslag. I äldre tid hade domstolarnas ledamöter både i staden och på landet även vissa förvaltningsuppdrag och utövade kontroll för statens räkning. I staden blev ledamöterna av rådhusrätten i egenskap av magistrat stadens styrelse under 1600-talet. På landsbygden förvandlades däremot häradsrätten efter hand till en ren domstol, men fortfarande i 1734 års lag ser man en del av de lokala förvaltningsfunktionerna. Skillnaden mellan stad och land var stor och upphörde inte förrän med tingsrätterna 1971. Följande uppställning visar det gamla systemet:

1.Brott och tvister på landet

I Syd- och Mellansverige utgjorde häradsrätt en direkt fortsättning på medeltidens ting, där en domare utsedd av kungen dömde tillsammans med en nämnd bestående av ansedda bönder från de socknar som ingick i häradet. Häradsrätten kallades tingsrätt. Konungens domhavande blev häradshövdingen. Länsman var allmän åklagare till 1917, dvs så länge han fanns. I de talrika tvistemålen klagade enskild person på en annan, men länsman kunde fungera som ombud. Länsman var kunglig ämbetsman, till en början under en fogde, under 1600-talet underställd kronofogde och ytterst landshövding (jfr 5.3).

I det glest befolkade Norrland utvecklades de lokala domstolarna litet annorlunda. Där fanns ingen gammal indelning i härader; i Dalarna fanns bara ett härad. Hälsingelagen användes i hela Norrland, tills landslagen kom, men formellt lydde Norrland under Upplands lagsaga till 1611. Under medeltiden hölls sockenting av en underlagman med en 12-mannanämnd. Alla slags ärenden avgjordes där. I mitten av 1400-talet fick varje landskap en fast underlagman, tidigare reste lagmännen omkring. 1611-54 var rikskanslern Axel Oxenstierna formellt lagman över Norrlands lagsaga, men häradshövdingar höll ting i kustsocknarna och underlagmannen i Lappmarkerna till 1697, trots att befattningen som underlagman avskaffats i hela riket 1670. De juridiskt utbildade häradshövdingarna var yrkesdomare i motsats till lagmannen. 1680 utsågs en särskild domhavande med ansvar för Västerbottens lappmarker. Han kallades justitiarie, men ordinarie häradshövdingen hade också domsrätt i lappmarken.

Sockentingen fungerade som första och sista instans för lindrigare brott fram till slutet av 1600-talet. Grövre brott gick till Svea hovrätt i Stockholm från 1614. 1670 indelades Norrland i domsagor och tingslag och häradsrätter infördes. Ett tingslag bestod av en eller flera socknar, precis som ett härad. En domsaga bestod av ett eller flera kontrakt (jfr 6.3). Från 1671 överklagades de lokala tingens domar till hovrätten, liksom i övriga landet.

På Gotland var setting en domstol till 1645, då ön övergick till Sverige, men inga settingarkiv är bevarade. Ting är också en gammal administrativ indelning. De 20 gotländska tingen var skatteuppbördsdistrikt på 1400-talet. På Gotland finns tre tingslagsarkiv 1646-81 baserade på treding. Gotland har också några kronolänsmansdistrikt från 1800-talet och några hushållningsgillesarkiv från 1900-talet baserade på tingsindelning.

1734 års lag har utförliga bestämmelser om häradsrätten. Enligt rättegångsbalken 1 kap. är häradsrätt första instans på landet. Där dömer häradshövding med tolv bönder, som bor i häradet och valts till detta. Sockenstämma ( se 6.1) valde nämndemän. De tolv kallades häradsnämnd och utgjorde inte bara domstol utan hade även tillsyn över vägar och andra allmänna nyttigheter. Före 1723 års riksdagsordning var häradet valkrets för prästeståndet. Häradet utsåg också böndernas riksdagsmän genom elektorer valda på sockenstämma. Flera härad kunde samsas om en riksdagsman.

Kap. 2 Om häradsting stadgar att i varje härad ska häradshövdingen hålla ting på rätt tingsställe tre gånger om året: första gången mellan tjugondedag jul (=13/1) och april månad, andra gången mellan Valborg (30/4) och midsommardagen (24/6), tredje gången mellan 1 september och 30 november. I de landskap där det inte behövs så många ting gör man som särskilt är stadgat. I vissa härad kunde man nöja sig med två eller bara ett ting om året. I Norrland hade man av hävd bara sommar- och vinterting. Tingstiderna borde passa böndernas verksamhetsår. Dessutom skulle man utnyttja lämpligt väglag sommar och vinter. Sommartinget borde dock varken kollidera med sådd eller skörd. I Götaland var det vanligt med hösteting i oktober-november, när skörden var klar.

Häradshövdingen skulle meddela landshövdingen vilken dag han ville hålla ting och även låta kungöra det från predikstolarna 10 veckor i förväg. Tinget fortsatte så länge det fanns ärenden kvar. I många fall uppsköts de till nästa ting, med nya vittnen osv. Kronofogden (se 3.6 och 5.3) eller länsman borde alltid närvara vid tinget och hjälpa rätten t ex vid bötesindrivning. Eftersom anklagade för grövre brott sattes i länsfängelset i residensstaden - till grövre brott räknades tjänstefolks stöld av kläder - fick sådana anklagade transporteras till tingsstället. I häradshäktet (jfr 2.1) i anslutning till tingshuset skulle de bara sitta under tinget. Länsman hade tillsyn över häradshäktet, men tingshuset var inte bebott mellan tingen. Landshövdingen ansvarade för fångtransporterna, och det fanns en särskild tjänsteman - fånggevaldiger - för ändamålet. I häradshäktet kunde man sätta in en anklagad på några dagar medan tinget pågick, om rätten ansåg att det var lämpligt att markera allvaret i en anklagelse och få vederbörande mer benägen att erkänna sitt fel. I häktet vankades bara vatten och bröd, om inte anhöriga eller vänner kom med mat. Ett par dagar i häktet kunde göra en kaxig ung bonde, som i fyllan givit sin far en örfil, ganska spak (Ale härads dombok 1820 20/5 § 121). Det var ett svårt brott mot guds lag (fjärde budet i dekalogen) och samhällsordningen att slå sina föräldrar och 1734 års lag gav möjlighet att döma till dödsstraff för detta.

Tinget skulle börja senast klockan 9 på morgonen och inleddes med gudstjänst. Häradshövdingen lyste tingsfrid - brott mot tingsfrid kunde medföra straffarbete på fästning (jfr 2.4). Han läste upp de nya lagar och förordningar som borde kungöras för allmogen. Sedan togs målen i bestämd ordning. Först kom inteckningar och uppbud, dvs ärenden om överlåtelse av jordegendom. Sedan kom Kronans och allmänna ärenden, sedan missgärningsmål, sedan tvistemål mellan sådana som bodde långt från tingsstället, och sedan togs målen i den ordning häradshövdingen ville. Vidlyftiga saker, dvs mål som förutsattes ta lång tid, skulle man ta sist. Meningen var att snabbt klara av lätta mål så att vederbörande kunde fara hem till sitt igen. Men det blev ofta uppskov så att även enkla mål kom upp under flera dagar och flera ting. De flesta vittnesgilla invånare (= män och kvinnor från 15-årsåldern och uppåt) blev troligen instämda till tinget någon gång under sin levnad.

Häradshövdingen ansvarade för att domboken fördes riktigt, skrev själv under den och satte på häradets sigill. Han skulle vid slutet av domboken tillfoga en förteckning över de böter som influtit vid tinget och hur de fördelades. Många böter delades i tre delar: en till kronan, en till häradet och en till målsäganden. Häradets del kunde sedan delas mellan nämnd och häradshövding, de fattiga kunde få en del osv. Varje års dombok skulle sändas in till hovrätten före Mikaelsdag (30/9) året därefter. I domboken skulle också alla syner i jordatvister, med domen därpå, införas. Om någon anklagades för grov missgärning t ex stöld och laga ting inte inföll snart, skulle häradshövdingen kalla särskilt dvs urtima ting. Kronans ärenden och andra allmänna mål kunde också föranleda urtima ting.

I häradskistan på varje tingställe skulle man förvara häradets sigill, riksdagsbeslut, allmänna stadgar och de handlingar som angick häradet. I kistan skulle man också förvara de böter som tillfallit häradet. Häradshövdingen skulle årligen redovisa hur de använts till häradets gemensamma nytta, och skicka denna redovisning till landshövdingen. Det skulle finnas tre nycklar till häradskistan. En hade häradshövdingen, en hade kronofogden eller den som särskilt valdes till detta. Den tredje nyckeln innehades av den som "främst i nämnden sitter", dvs den ledande nämndemannen, som kallades häradsdomare.

Det står inget om var domböckerna och övriga originalhandlingar skulle förvaras. Förmodligen fanns de på hyllor i tingshuset. 1700-talets domböcker var inte så utförliga, 1800-talets hade en tendens att svälla ut. Skrevs de av någon nämndeman eller anlitade man professionell skrivare? Handstilarna i domböckerna är ofta ganska dåliga, men även prydliga skrivarstilar förekommer. Nämndemännen var ofta skrivkunniga - läskunnighet räknade man med.

I tingshuset förvarades också det ena exemplaret av de bouppteckningar som enligt 1734 års lag skulle lämnas in till rätten. Bouppteckningarna skrevs nog ofta av nämndemän. Det ena exemplaret stannade hos arvingarna och återfinns ibland i enskilda gårdsarkiv. Näst domböckerna är bouppteckningarna det mest omfattande materialet i äldre domstolsarkiv, därnäst kommer konkursakterna.

Skrev man domböckerna efter dagens förhandlingar eller medan målet pågick? Ibland verkar de vara direkta uppteckningar som speglar scenen: den ene går ut och den andre kommer in; domboken redogör för ordväxlingar som visar folks sätt att tala, samtidigt som protokollföraren klarar den invecklade meningsbyggnaden i tidens kanslisvenska. Domböckerna är därför troligen skrivna efter dagens eller hela tingets slut och i så fall på grundval av minnesbilder och anteckningar. Från 1947 finns inte längre domböcker i den gamla formen utan enbart domar; handlingarna dvs akterna gallras till stor del vid underdomstolarna, i mindre utsträckning i högre instans. Men 1900-talets domböcker är betydligt formellare än t ex 1700-talets.

Stora härad delades på flera tingslag t ex Vadsbo i Skaraborgs län. Från 1870-talet sammanlades små häradsrätter till domsagor, som blev det normala distriktet för underdomstol på landet (domsagostadga SFS 1943:290). Domsaga är fortfarande namnet på distriktet för tingsrätterna, som infördes från 1971, då skillnaden mellan land och stad upphörde (instruktion SFS 1970:108, 1979:572). 97 tingsrätter övertog funktionerna från många fler häradsrätter, domsagor och rådhusrätter. En central myndighet inrättades i Jönköping, det nuvarande Domstolsverket, från början Domstolsnämnden (DON).

Ursprungligen samlades häradets män till ting utomhus, på tingvallen eller vid kultplatsen. På landsbygden började man bygga särskilda tingshus på 1500-talet. Enligt Byggningabalken i 1734 års lag kap. 26:4 ska varje härad bygga tingshus på det vanliga tingsstället eller där Konungens Befallningshavande (=landshövdingen) anser det lämpligast efter att ha hört häradsrättens åsikt. Alla gårdsägare deltog i underhåll av tingshuset, efter jordinnehav. En del tingshus byggdes dock av fästningsfångar som allmänt straffarbete.

Tingshusbyggnadsskyldige fanns till reformen 1971. Enligt stadga 1909 5/6 deltog alla som betalade kommunalskatt även i underhåll av tingshus. Tingshusbyggnadsskyldiges små arkiv, som mest består av protokoll och handlingar från senare delen av 1800-talet till 1970, har ibland hamnat på landsarkiven tillsammans med häradsrättens arkiv och ibland i kommunarkivet. Kommunal tingshusbyggnadsstyrelse 1917-1949 i Häverö kommun (senare Norrtälje) har efterlämnat sex volymer (Arkivregister för Stockholms län). Enligt SFS 1935:541 skulle plats och ritning för tingshus godkännas av Kunglig Maj:t. Enligt 1970:390 och 397 övertog staten lokalhållningen för underrätterna. En särskild lokalhållningsnämnd utredde behoven och Byggnadsstyrelsen (se 31.6) övertog driften.

Även i Skåne, Halland och Blekinge, som erövrades från Danmark 1658 och införlivades med Sverige, fanns indelning i härader, men det fanns också birketing. Det fanns adliga, kungliga, kyrkliga och bondebirker. Ett birk kunde bestå av några socknar eller ett område stort som ett härad, och där hade innehavaren av birkeprivilegiet rätt att tillsätta domaren, kallad birkefogde, och dennes medhjälpare, birketingsskrivaren. Innehavaren av birket fick uppbära böter och verkställa domar. Birketing fortsatte att hållas hela 1680-talet, trots att svensk lag och rättskipning införts 1683. Det sista birket, Löddeköpinge och Borrestads birk, upphörde inte förrän 1692. Birketingens tingböcker (= domböcker) inlämnades till landskansliet vid länsstyrelsen, men de flesta har förkommit. I Skånska generalguvernementets arkiv finns ett par birketingböcker och dessutom finns några andra i landsarkivet i Lund.

Lagmansrätten var en gammal svensk rätt, ursprungligen baserad på landskapens ting. Redan i stadslagen i mitten av 1300-talet inskränktes lagmansrättens verksamhet till landsbygden, där man länge sökte lagmansrätt både som första och andra instans. Först genom införandet av hovrätt 1614 blev lagmansrätten mer allmänt andra instans.

Enligt 1734 års lag var lagmansrätt andra instans i tvistemål, och man kunde alltså vädja dit från häradsrätt. Brottmål överklagades direkt till hovrätt. I lagmansrätten dömde lagmannen med tolv nämndemän från häradsrätterna i lagsagan, som var landskapet på medeltiden. Senare ändrades lagsagorna, och 1849, då lagmansrätten avskaffades, var de bara 11.

Lagmannen skulle enligt Rättegångsbalken 3 kap. hålla ting i sin lagsaga en gång vart år, mellan Bärtels (24/8) och Mickeldag (30/9), om landsorten ej annat krävde. Han skulle utlysa tinget tre månader i förväg och meddela landshövdingen dagen. Domstolen kunde utökas med några lagfarna män, om lagmannen ville. Kronofogde eller länsman skulle närvara. Lagmansrätten fick bara ta upp de mål som vädjats dit, men om häradsrätten skjutit upp eller glömt ta upp något mål, kunde lagmannen ta upp dem, om det "bekvämligen ske kan." Han fick också döma mindre brott som okvädinsord, oljud, tingsfridsbrott och slagsmål, som inträffade medan lagmanstinget pågick och inte krävde vidlyftigare rannsakning. Lagmannen skulle skicka in dombok till hovrätten och i lagmanskistan gömma en likalydande dombok jämte lagmansrättens andra handlingar. Eftersom lagmansrätt ofta dömde lika med häradsrätt och man från lagmansrätt kunde vädja vidare till hovrätt, avskaffades lagmansrätt som en onödig mellaninstans 1849.

2 Brott och tvister i staden

Rådhusrätten, tidigare kallad rådstuvurätt efter rådstugan där den sammanträdde, var stadens domstol. I den dömde borgmästare och råd; samma personer utgjorde under namnet magistrat stadens styrelse. Men en underrätt, kämnärsrätten, fanns redan enligt Magnus Erikssons stadslag 1349. Den var ett slags torgdomstol. Kämnärerna hade från början till uppgift att uppbära och redovisa stadens inkomster, och de mål de avdömde gällde ordningsförseelser som medförde böter. I stadgan om städernas administration 1619 bestämdes att det skulle finnas två kämnärer i varje stad, och i rådhuset skulle finnas ett särskilt rum kallat kämnärsstugan. Kämnärerna skulle ta upp alla mindre ärenden till förhör och antingen i vänlighet förlika parterna eller döma. De sysslade också med att driva in böter och skatter.

Enligt 1734 års lag var kämnärsrätt första instans i staden, men alla städer fick inte kämnärsrätt, som avskaffades 1849. I kämnärsrätt dömde en rådman och kämnärerna var bisittare. Den kunde rannsaka och döma i alla tvister och även i brottmål, om de ej enligt lag eller särskild stadga hörde till annan rätt. I mål som gällde liv och ära fick kämnärsrätten bara rannsaka, inte döma, och rannsakningen skulle genast sändas in till rådhusrätten. I Stockholm fick dock kämnärsrätten döma även i sådana mål och skulle sända in domen till hovrätten för granskning (rättegångsbalken kap. 5) Från Stockholms kämnärsrätt vädjade man direkt till hovrätten, inte till rådhusrätten. Stockholm hade flera kämnärsrätter: en för staden, en för Norra Förstaden 1635-1760, som delades i en för Västra 1761-1840 och en för Östra. Södra Förstadens kämnärsrätt 1654-1840 blev 1841 en avdelning inom stadens kämnärsrätt, liksom Västra och Östra. Dessutom fanns en extra kämnärsrätt 1810-11. I Eskilstuna fristad, inrättad 1771, fanns en ordningsrätt, som att döma av bevarade protokoll motsvarade kämnärsrätt.

Byting i Skånes, Hallands och Blekinge städer motsvarade kämnärsrätt. Från 1682 ersattes bytinget av kämnärsrätt i och med att svensk lag och rättegångsordning skulle gälla. I Malmö stadsarkiv har bytingets domböcker bevarats från 1577. Fördelningen av mål mellan byting och rådhusrätt är oklar, men i praktiken tycks rådhusrätten ha handlagt civila mål och bytinget brottmål, förseelser mot skråförfattningar, försäljningar, arvsärenden m fl. Några städers bytingböcker finns i landsarkivet i Lund.

Enligt 1734 års lag (rättegångsbalken kap. 1) är rådhusrätt första instans i stad som inte har kämnärsrätt. Enligt kap. 6 ska rådstuvurätt hållas måndag, onsdag och lördag varje vecka, och oftare om det behövs. Där dömde man även i växel- och sjörättsmål, i tvister om flyttning i och ur hus oberoende av de tvistandes bostadsort, boskillnader mellan äkta makar, avveckling av gäldenärs skulder, inteckning, uppbud, lagfart, bördsrätt och grannars rätt, arv, förmynderskap och testamenten, om inte särskild Förmyndarkammare inrättats.

Förmyndarkammare, som skulle ta hand om omyndigas arv och bevaka deras bästa, nämns i 1734 års lag men fanns bara i Stockholm, där den inrättats genom kunglig förordning 27/4 1667. Den var förenad med justitiekollegiet som dömde i målen (se 4.4). Genom SFS 1856:24 övertog rådhusrättens första avdelning dömandet i förmynderskapsmål och Förmyndarkammaren blev enbart förvaltande. Genom Förmynderskapslagen 1924:320 blev Förmyndarkammaren i Stockholm överförmyndare (instruktion 1924:480; om överförmyndare jfr 33.2) och förvaltade omyndigas medel 1925-34, men sedan flyttades uppgiften till drätselnämnden. Förmyndarkammaren var dock överförmyndare till 1956, då den ersattes av överförmyndarnämnden, och förvaltade en del donationsfonder (Stockholms kommunalkalender 1969 s 188).

Flera typer av mål som legat under specialdomstolar som posträtt och tullrätt lades under rådhusrätt från 1830-talet. Från 1863 kunde städer läggas under landsrätt, dvs under häradsrätt, och så skedde med en del små och några nyinrättade städer. Rådhusrätt i större städer delades under 1800-talet i avdelningar efter olika typer av mål. Samfälld rådhusrätt beslutade om fördelningen av ärendena mellan avdelningarna.

Rådhusrätten hade i regel gemensam arkivbildning med stadens styrelse, magistraten. Gemensam förteckningsplan för rådhusrätt och magistrat fastställdes i SFS 1903:104. Från slutet av 1930-talet hade rådhusrätt även en övervakningsfunktion över villkorligt dömda och frigivna via övervakningsnämnd (se kap. 37). Kvarvarande rådhusrätter upphörde med utgången av 1970, då tingsrätterna infördes och skillnaden mellan stad och land upphörde.

Polisdomstol fanns från senare delen av 1800-talet i några av de större städerna, som hade Poliskammare (se 24.1), där polismästaren var både åklagare och domare; hans befogenheter reglerades genom kungligt brev för varje stad. Polismästaren kunde samtidigt vara domare och chef för polisen, men domstolsfunktionen kunde också överlämnas till en särskild polisdomare. Stockholm hade polisdomstol från 1864 (Stockholms kommunalkalender 1969 s 756); Göteborg hade också polisdomare från samma år (instruktion 12/10 1883). Polisdomstol tog hand om en del ordningsmål som kämnärsrätt tidigare handlagt men kunde också döma i ett litet antal tvistemål, brott mot näringslagstiftning och trafikmål. Från polisdomstol vädjade man till hovrätt, inte till rådhusrätt. Polisdomstol fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Karlskrona, Helsingborg, Eskilstuna, Uppsala och Gävle till 1947. Enligt lag om införande av nya rättegångsbalken övertog rådshusrätt polisdomstolens mål.

Lagsökningsdomare för ärenden rörande betalningsförelägganden för gäldenärer samt ansökan om handräckning för att få ut pengar genom stadsfogde, där fordran grundades på skuldebrev eller annat skriftligt bevis, infördes genom lagsökningslagen 1937:451. Tidigare hade sådana ärenden handlagts av överexekutor (jfr 3.6). Lagsökningsdomare på landet blev häradshövdingen och i staden den av rådhusrättens lagfarna ledamöter som utsågs till detta. Lagsökningsdomaren skulle inte bilda eget arkiv, men så har ändå skett ibland t ex i Malmö 1938-47. Lagsökningsdomaren upphörde genom 1946:808, då uppgifterna övergick till rådhusrätten.

Konkursdomare vid härads- och rådhusrätter (enligt konkurslag 1921:226) var i regel inte heller egen arkivbildare, men Malmö utgjorde även i detta fall undantag och bildade ett konkursdomararkiv från 1922.

3 Hovrätt

Hovrätt inrättades 1614 efter tyskt mönster för att ersätta kungen som högsta instans, men redan efter några år återinfördes möjligheten att vädja till kungen. Högsta domstolen inrättades 1789 för att ersätta kungen. Till hovrätt hörde advokatfiskalsämbete till 1970.

Svea hovrätt tillkom 1614, därefter kom hovrätter i Åbo för Finland och i Dorpat för de baltiska provinserna. Göta hovrätt inrättades 1634 för Götalandskapen. Enligt 1734 års lag vädjade man direkt till hovrätt från häradsrätt i brottmål, men i tvistemål måste man gå till lagmansrätt i andra instans, tills den avskaffades 1849. Hovrätt för Skåne och Blekinge inrättades 1820 i Kristianstad och flyttade på 1910-talet till Malmö. 1936 kom hovrätten för Övre Norrland i Umeå, 1948 för Västra Sverige i Göteborg. Hovrätten prövar numera domar från tingsrätt och är första instans, om underrättsdomare anklagas i samband med tjänsteutövning.

Hovrätten skulle från början granska samtliga domar som medförde dödsstraff, dvs dessa verkställdes inte förrän hovrätten godkänt dem. I hovrätten dömde jurister, som skulle kunna korrigera lokala felaktiga domar. Hårda domar i underrätt kan alltså ha mildrats i hovrätt. Till hovrätt kunde man också vända sig med klagomål över landshövdingens utslag i utmätningsmål - landshövdingen var överexekutor (jfr 3.6). Landsförräderi gick direkt till hovrätten, liksom stämplingar mot kungen, kungahuset eller rikets frihet. Tvister om arv efter adelsmän samt förmynderskap över dessas barn handlades av hovrätt enligt adelns privilegier 1723. Hovrätten dömde också i sådana brottmål, där adelsman förverkat liv, ära, adlig frihet, gods eller arvsrätt, liksom i fråga om dueller och andra slagsmål mellan adelsmän. Domaren på orten fick rannsaka i dessa mål men inte döma. En del av detta adelsprivilegium upphävdes 1864 men den ekonomiska delen först 1916. SFS 1915:577 upphävde 1723 års privilegier. Hovrätt hade dock överinseende över fastställda adliga förmynderskap t o m 1924.

Hovrätten var administrativ myndighet för häradsrätterna i distriktet och även för rådhusrätter från 1965, tills Domstolsverkets föregångare inrättades i Jönköping 1971. Svea hovrätt fungerade i vissa fall som överordnad rätt för hela landet under förra delen av 1800-talet att döma av diarier 1835. Hovrätternas arkiv innehåller förutom egna protokoll och handlingar de från underrätterna insända s k renovationerna, dvs avskrifter av domböckerna. Dessa insändes ursprungligen på 1500-talet till kungliga räknekammaren för kontroll av att kronan fick in sina böter. Senare insändes de till advokatfiskalen fram till 1970. Renovationer från hovrätten för Skåne och Blekinge har flyttats till riksarkivet (SFS 1971:784 § 11).

Göta hovrätts arkiv finns kvar i Jönköping. De äldre adliga bouppteckningarna och konkursakterna gallrades under senare delen av 1800-talet (gallringsbrev utfärdades 12/10 1860, 1/12 1887 osv). Svea hovrätt, som lämnat sitt arkiv till riksarkivet, är däremot väl bevarat. Hovrätten för Skåne har levererat äldre material till landsarkivet i Lund. Hovrätten för västra Sverige har deponerat material hos landsarkivet i Göteborg.

Krigshovrätt var 1916-49 formellt en avdelning inom Svea hovrätt, men arkivet har av praktiska skäl förtecknats tillsammans med den äldre krigshovrätten. Arkivet finns på Riksarkivet. 1/7 1994 överfördes bostadsdomstolens verksamhet till Svea hovrätt, som också är vattenöverdomstol.

4. Förvaltnings- och skattedomstolar

Stockholms kammarrätt har sitt ursprung i Kammarkollegium, som i början av 1600-talet inrättades för att pröva ärenden rörande räkenskaper för kronans egendom. 1695 inrättades Kammarrevisionen för kollegiets dömande och revisionella funktion, och 1799 kallades den Kungl Maj:ts och rikets kammarrätt. Denna kammarrätt hade befogenhet att döma i fråga om brott- och tvistemål med anknytning till kronans räkenskaper, dvs man kunde klaga på landshövdingens beslut hos kammarkollegium och kammarrätt. 1694-1811 fanns även amiralitetskammarrätt med en avdelning i Karlskrona och en i Stockholm. Den handlade observations- och balansmål samt fel i flottans räkenskaper. Arkivet omfattar 17 volymer (Krigsarkivets beståndsöversikt 2 s 501). Dessutom finns en volym 1762-67 från amiralitetskammarrätten vid Göteborgs eskader (KRA 6 s 72). Det fanns även en kammarrätt vid Arméns flotta (=skärgårdsflottan) i Stockholm.

Under 1800-talet blev kammarrätten i större utsträckning en besvärsinstans. Sedan början av 1900-talet har den revisionella delen tagits bort och den dömande har inriktats på överklaganden i skattemål och förvaltningsärenden t ex beslut enligt sociallagstiftningen eller andra beslut om tvångsåtgärder mot personer. Stockholms kammarrätt var ett centralt ämbetsverk, som 1942 blev besvärsinstans för överklagade taxeringar från prövningsnämnd (jfr 3.7). 1972 delades den i två regionala domstolar: kammarrätten i Stockholm med 9 avdelningar (av vilka två fanns i Sundsvall) och kammarrätten i Göteborg med 6 avdelningar (SFS 1971:289). 1974 ombildades avdelningarna i Sundsvall till en självständig kammarrätt och 1977 inrättades ny kammarrätt i Jönköping (1977:937, ändrad 1984:962).

Stockholms distrikt omfattar Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands och Västmanlands län

Göteborg: Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län

Sundsvall: Kopparbergs, Gävleborgs samt övriga Norrlandslän

Jönköping: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Örebro län

Den största gruppen mål utgörs av skattemål men dessutom handläggs körkortsmål, byggnads- och vägmål, hälsovårdsmål och mål avseende socialtjänstlagen. Kammarrätten prövar också kommunalbesvär, som enligt 1991 års kommunallag kallas lagprövning; det är de fall då enskild kommunmedlem överklagar lagligheten i kommunalt beslut. Från kammarrätt kan man överklaga till Regeringsrätten, som inrättades 1909, som högsta domstol i förvaltningsmål (SFS 1909 s 38).

Enligt 1956 års taxeringsförordning, som trädde i kraft 1958, blev prövningsnämnden ren besvärsinstans. Prövningsnämndens kansli vid länsstyrelsen var arkivbildare. Vid länsstyrelsereformen 1971-07-01 ersattes prövningsnämnden av länsskatterätt (SFS 1971:291 Förvaltningsprocesslagen), som fortfarande låg inom länsstyrelsen och handlade överklagade taxeringar. Dessutom fanns 1971-79 länsrätt 1 (1971:52, 455) som handlade förvaltningsmål t ex socialvårdsärenden. 1975-79 fanns i varje län fastighetstaxeringsrätt, som prövade överklagade fastighetsdeklarationer vid fastighetstaxeringen 1975. Både länsskatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt 1 uppgick från 1979-07-01 i den nuvarande länsrätten, som bröts ur länsstyrelsen och fick Domstolsverket som administrativ myndighet (1979:165, 573).

De allmänna förvaltningsdomstolarna har till främsta uppgift att lösa konflikter mellan enskilda personer och statliga eller kommunala myndigheter. Skattemålen är den största gruppen, dit de kommer när beslut av skattemyndighet (se 3.2) överklagas. Kommunal socialnämnds (se 20.5) beslut överklagas också till länsrätt, liksom beslut av allmän försäkringskassa (se 35.2). En stor ärendegrupp är körkortsmålen, dvs om körkort ska återkallas vid förseelser mot trafik- och nykterhetslagar. Från 1994 är länsstyrelsen första instans i fråga om körkort och länsrätten andra.

I mål enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU-mål) beslutar länsrätten om barn eller ungdomar behöver omvårdnad utanför sitt eget hem. Länsrätten beslutar också om vård av missbrukare och om psykiatrisk tvångsvård. Andra måltyper är fastighetstaxering, vägtrafikskatt och bilregistrering. 1994 blev länsrätten överklagandeinstans för mål om studiestöd, kriminalvård, stöd och service till funktionshindrade m m.

Akterna i de flesta mål gallras; enbart domarna bevaras. Från och med 1991 års taxering läggs vid skattemål upp en akt, som sedan följer målets handläggning till länsrätten och arkivläggs hos skattemyndigheten, alltså den första myndigheten som fattade beslut i ärendet, sedan målet slutligt avgjorts i länsrätt. När mål överklagas till kammarrätt och eventuellt regeringsrätt, arkivläggs akten hos dessa domstolar, utom körkortsmål, som skickas tillbaka till länsrättens arkiv.

5. Domstolar för jord och fast egendom: ägodelning, expropriation, inskrivning

Avvittringsrätt i de norrländska länen från mitten av 1700-1840

Ägoskillnadsrätt i Skåne 1805-1826; i Jämtland = avvittringsrätt

Ägodelningsrätt på landsbygden 1827-1970

Expropriationsnämnder i länen 1866-1949

Expropriationsdomstolar 1950-71

Fastighetsdomstol 1969-07-01- ersatte expropriationsdomstol 1972-

I slutet av 1600-talet började avvittring enligt 1683 års avvittringsförordning för att främja nyodling i Dalarna och Norrland. Det var en lantmäteriförrättning som skilde kronans jord från enskildas. Avvittringen var i stort sett avslutad på 1930-talet. Handlingar i avvittringsärenden finns i länsstyrelsearkiv, hos lantmäteriet och på Riksarkivet.

Avvittringsrätt fanns i Jämtlands, Norrbottens, Västernorrlands och Västerbottens län. I Jämtland var dess första period 1755-86, då arkivet blev 22 volymer, varav en är skogsavvittringsrättens protokoll 1755-58. 8/12 1820 utfärdade Kunglig Maj:t instruktion för den yngre avvittringsrätten i Jämtland, och SFS 1825 9/3 s 43 handlar om avvittringsdomare och avvittringslantmätare i Jämtland och Härjedalen. Avvittringsrätten i Jämtland behandlade alla skiftesmål 1821-40 och ägodelningsrätt inrättades därför inte förrän 1840. I de övriga norrländska länen har vissa tingslag speciella domböcker i avvittringsmål.

Ägoskillnadsrätt fanns i Bjäre och Södra Åsbo i Skåne 1805-27. Den ersattes av ägodelningsrätt som allmänt inrättades 1827 med anledning av förordningarna om laga skifte (jfr 9.1) och fanns tills tingsrätterna infördes 1971. Rätten bestod av ägodelningsdomare jämte tre nämndemän kunniga i lanthushållning. Domaren var i regel densamme som vid häradsrätt eller domsaga. Arkiven består av protokoll. Före 1935 överklagades ägodelningsrättens beslut hos Kungen, därefter hos hovrätt. Renoverade domböcker skickades till hovrätten.

Expropriationsnämnder infördes med anledning av en kunglig förordning 14/4 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Redan 1734 års lag, Byggningabalken 25 kap. 1 § gav möjlighet att göra expropriation för att anlägga landsväg, dvs tvångsinlösa enskild jordägares mark för allmännyttigt ändamål, och en förordning 20/11 1845 utvidgade möjligheten. Enligt 1866 års förordning kunde Kunglig Maj:t (=regeringen) besluta om expropriation för rikets försvar, allmän väg, bro, hamn, torg, gator, sjösänkning, strömrensning, farled eller annan vattenledning och till allmänna byggnader. Om inte överenskommelse kunde träffas om priset, skulle frågan prövas av en särskild nämnd, som tillsattes av härads- eller rådhusrätt i den ort där egendomen låg. Nämnden skulle ha nio ledamöter utsedda genom samverkan av domstolen och parterna. Ändringar och tillägg till 1866 års förordning kom 30/12 1880 och 29/6 1900. Elektriska anläggningar tillkom som ändamål 1902 27/6. Även enligt 1917 års expropriationslag (1917:189) tillkom det Kunglig Maj:t att besluta om expropriation. Antalet ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara ojämnt, men annars kunde parterna kunde, om de var ense, bestämma hur många det skulle vara i nämnden. Landshövdingen utsåg ordförande i länets expropriationsnämnder för tre år i sänder. Nämndens uppskattning av värdet skulle fastställas av domstol, som kunde ändra beloppen eller återsända målet till nämnden. Arkiv från expropriationsnämnder i Skaraborgs län 1936-50 finns i landsarkivet i Göteborg, från Stockholms län finns sådana nämnder 1927-47 (Arkivregister för Stockholms län).

Expropriationsdomstol ersatte expropriationsnämnder från 1950 (SFS 1949:663). Expropriationsdomstol fanns i varje domsaga på landet och i stad med rådhusrätt. Den bestod av ägodelningsdomaren, två expropriationstekniker och två nämndemän. Genom lagändringen 1949 fick kommuner rätt att expropriera mark för att bygga bostäder m m, och expropriation kunde även tillgripas för att stärka ofullständiga jordbruk. Expropriationslagen 1972:719 avskaffade 1917:189; enligt den beslutar Kunglig Maj:t eller länsstyrelse om expropriation och fastighetsdomstol beslutar om ersättning. Fastighetsdomstol inrättades från 1/7 1969 (1969:246-248) för att handlägga mål rörande överklagade beslut av fastighetsbildningsmyndighet (jfr 9.1). Från 1972 ersatte fastighetsdomstolen expropriationsdomstol. Fastighetsdomstolen dömer i fråga om avstyckning, klyvning, bildande av ny fastighet, värdering av fastighet och ersättning mellan fastighetsägare och vid expropriation samt mål enligt miljöskyddslagen av den 29/5 1969 §§ 33-35.

1969 fick sex underrätter uppgift att vara fastighetsdomstol enligt följande indelning:

Stockholms rådhusrätt för Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Örebro och Västmanlands län

Jönköpings rådhusrätt för Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Skaraborgs län

Malmö rådhusrätt för Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län

Göteborgs rådhusrätt för Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län

Falu domsagas norra tingslags häradsrätt för Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län

Västerbottens södra domsagas häradsrätt för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län

När 97 tingsrätter ersatte rådhusrätt och häradsrätt från 1971, fick 27 av dem också funktionen som fastighetsdomstol, som har egen arkivbildning.

Inskrivningsdomare 1933-71 för lagfarter, inteckningar m m angående fastigheter var inte självständig myndighet utan en avdelning inom häradsrätt, rådhusrätt eller domsaga. Inskrivningsdomaren uppfattades dock som egen arkivbildare, och till inskrivningsdomarens arkiv överfördes lagfarts- och inskrivningsböcker som från 1875 förts vid härads- och rådhusrätter. Från 1972 finns vid nästan alla tingsrätter en inskrivningsmyndighet som ansvarar för fastighetsregistret. De manuella fastighetsböckerna har från 1977 successivt ersatts av ett datoriserat system för inskrivning av lagfarter m m. Inskrivningsmyndigheten övertog de gamla böckerna från inskrivningsdomaren, liksom dennes tomträtts- och vattenfallsböcker.

6. Specialdomstolar: borgrätt, slottsrätt, kommissorialrätt, hallrätt

Åtminstone sedan Gustav Vasas tid fanns en borgrätt vid Stockholms slott. Den delades senare i Övre och Nedre borgrätten, som fanns kvar till 1844. Under dem lydde inte bara hovfolket utan även personal anställd vid Kungliga Teatern och Akademien för de fria konsterna (= Konstakademien, jfr 43.4).

Slottsrätter fanns 1681-1844. 1681 hade en slottsrätt inrättats i Stockholm, och genom förordning 23 juni 1696 bestämdes att det skulle finnas slottsrätt på alla kungliga slott i landet. Landshövdingen, dvs Kungens Befallningshavande, skulle vara ordförande och ha sex bisittare. Slottsrätt skulle rannsaka och döma över de brott som begicks av slottsbetjänte - utom hov- och militärstaten - på slottet eller inom dess jurisdiktion. Slottsrätt avskaffades genom förordning 19/12 1844 angående upphörande av vissa domstolar. Landsarkivet i Lund har handlingar från slottsrätten i Landskrona 1737-64 (beståndskatalogen s 256) och från Varberg 1778-1895 (s 224). Från Malmö slottsrätt finns en volym från 1780-talet på Malmö stadsarkiv.

Kommissorialrätter var under 1600- och 1700-talen namnet på tillfälligt anordnade domstolar för vidlyftigare mål, särskilt ämbetsförseelser och högförräderi. Kunglig Maj:t utsåg kommissioner som reste ut i landet och undersökte hur statens ämbetsmän skötte sina uppgifter. De dömde också i trolldomsmål i samband med häxepidemierna omkring 1670. 1734 års kommissorialrätt i Ystad med anledning av stadens äldstes besvär över vissa rådmäns och stadskassörens sätt att sköta sitt arbete finns i landsarkivet i Lund.

Domkapitel var under 1600-talet och fram till 1736, då 1734 års lag började gälla, domstol i äktenskapsmål och fortsatte att vara forum för prästerskapet t ex i tros- och disciplinärenden.

Hallrätt tillkom genom hallordningen 3 april 1722. Föregångare var en särskild kommissarie vid kommerskollegium i mitten av 1650-talet. Flera hallrätter tillkom genom lagstiftning 1739 (hallordning 21/5, manufakturprivilegier 29/5). Hallrätt, även kallad hall- och manufakturrätt, hade tillsyn och viss domsrätt över fabriker och manufakturer. Med hallordningen 2/4 1770 knöts hallrätten närmare till stadens styrelse, magistraten. Hallrätt skulle egentligen finnas i alla städer, där det fanns manufakturer, dvs där det bedrevs tillverkning i större skala än vanligt hantverk under skråordning i anslutning till bostad. Men om det bara fanns någon enstaka större anläggning, fick magistraten ta hand om ärendena i stället. Hallrätt fanns alltså inte i alla städer; arkiven är i regel små.

En rådman var ordförande i hallrätten. I Stockholm skulle ordförande vara lagfaren, dvs jurist. Enligt 1770 års hallordning var det fyra ledamöter förutom ordförande, åtta i Stockholm. Hallrätten gav i början tillstånd till anläggande av manufaktur eller fabrik, men enligt kunglig resolution 7/7 1752 övergick detta till Kammarkollegium. Det var meningen att hallrätten skulle döma snabbt i ärenden rörande arbetets bedrivande, inteckning av förlag, förhållande mellan mästare och arbetare (tvistemål som gällde mindre än 50 dalers värde i mitten av 1700-talet), godkännande av mästare och gesäll, arbetares uppstudsighet mot mästare och oordningar på verkstaden.

Hallrätt kontrollerade också varornas kvalitet. Tillverkade varor från verkstäder under hallrätt skulle föras till ett rum, den s k hallen, för att besiktigas, innan de fick säljas (jfr 16.1). Enligt förordningen 1770 kunde man överklaga hallrätts beslut i ekonomimål till magistraten och till Kommerskollegium kunde man klaga i skuldfordrings, politi (=ordnings) och brottmål. 1828 ersattes kommerskollegium som andra instans av hovrätt. Hallrätterna upphävdes genom SFS 1846:6 och göromålen flyttades till magistraterna.